Visa ansiktet, pälsfarmare!

”Förbundet rekommenderade mig att låta dem sköta informationsförmedlingen.”

Så sade pälsfarmaren från Kaustby som jag hade hoppats få i tidningen med namn och bild.

Branschens storkris behövde ett ansikte, en människa som är beroende av inkomsterna från skinnförsäljningen men som nu slitit i åratal utan att få något för det.

Och som denna sommar – inför Kinas efterlängtade öppning efter covid-19 – hade fått ännu en sten på börda.

Fågelinfluensa har härjat i världen i 20 år och tagit sig in på pälsfarmer också förr. Men aldrig i den omfattning den gjorde i juli och augusti i Mellersta Österbotten. Kaustby har 33 pälsfarmer, varannan är drabbad av H5N1-viruset. Klart ”alla” medier ville ut och spegla oron.

Inte för att farmerna försett kommunen med stora skattemedel på länge. Men det produceras mink- och rävmat vilket gynnar spannmålsbönder och entreprenörer. Det är inte som förr, då ”alla” tog tjänstledigt för att delta i pälsandet. Men näringen sysselsätter än.

Det här har riksmedia kanske inte riktigt berättat om. Tråkigaste exemplet var ett nedslag i just Kaustby med ingångsbild på en grävmaskin som river skugghus och ord som ”Tillträde förbjudet” och ”Kameraövervakning”.

En pälsfarmare kom till tals men anonymt och utan bild.

Vår artikel kunde ha blivit likadan. Men till slut fick jag åka hem till en pälsfarmare i svenska Österbotten, träffa hans kelsjuka katt och prata med hans son. Jag fick se minkarna på håll och veta hur han minimerar smittrisken.

Läsarna mötte en människa som tror på livet efter kriserna. Ett liv där man kan satsa på att pälsdjuren får ett drägligare liv. För trots domedagsrubriker har alla inte gett upp. Men är detta känt?

Om branschen raderas drabbar det verkliga människor. Men det här har inte riktigt kommit fram.

Förbundet Fifur har delvis sig självt att skylla. Från fältet hänvisades det ständigt uppåt, till forsknings- och kommunikationsdirektören. Han jag träffade är förbundets ordförande, men vad jag vet har inte riksmedier varit ute hos honom. Varför inte? De har väl inget emot att bredda bilden av en döende bransch.

Fifur säger att tyska journalister jagade farmare var dag när det var som värst och man behövde styra informationsflödet. Enligt Fifur var det fritt för medlemmar att prata med medier men ingen ville ju det av risk för den hatretorik de riskerar utstå.

Min erfarenhet är att vi journalister bör piska oss till att följa tre grundregler:

1. Ring alltid ett extra samtal, det kan ge dig den vinkel du behöver.
2. Journalistik är som maraton, det tar tid att bygga upp förtroende hos folk.
3. Ha ett öppet sinne där egna värderingar inte färgar ditt nyhetsarbete.