Det har varit en händelserik höst för Camilla Lindberg.
I oktober utsågs nordiska kulturtidskriften Horisont, där hon är en av två redaktörer, till årets kulturtidskrift i Svenskfinland. I november inledde hon sin nya tjänst på yrkesskolan Axxell. I december tillträdde hon som ny svenskspråkig redaktör på Kiiltomato–Lysmasken, Finlands mest lästa forum för litteraturkritik. Dessutom har hon kvar uppdraget som redaktör i Nätverk för vuxnas lärande, ett vuxenutbildningsorgan inom Nordiska ministerrådet.
”Jag har något av en drömsituation just nu, med både en månadslön från ett intressant jobb och ett fritt utrymme där jag får förverkliga mina egna idéer. Även min nya arbetsgivare Axxell ser mina journalistiska uppdrag som en tillgång”, säger hon.
Jobberbjudandet från Axxell kom som en total överraskning för henne. Under coronavåren tog hon en timeout för att koppla bort arbete och fundera på sin framtid.
”Vår eremitstuga långt ute i Åbolands skärgård hade just blivit klar och jag hade tagit fram kanoten igen. Jag paddlade ute på fjärdarna och tänkte inte så mycket på jobb”, berättar hon.
När det närmade sig höst ringde telefonen och hon fick ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Rent praktiskt går det till så att hon arbetar på Axxell måndag till torsdag och ägnar fredagar och andra lediga perioder åt sina frilansuppdrag.
Tjänsten på Axxell är uppbyggd utifrån hennes kunskapsområden inom utbildning och kommunikation. Till arbetsuppgifterna hör bland annat att handleda vuxenstuderande och kvalitetssäkra utbildningsmaterial.
Innan hon kom in på journalistikens bana arbetade hon tio år som klasslärare. Parallellt med lärarjobbet frilansade hon en tid som skribent för tidningen Läraren. När hon såg en annons om att Västra Nyland sökte en ny kulturredaktör skickade hon in sin ansökan.
”Jag fick jobbet och de första åren förundrade jag mig många gånger över att jag kunde få lön för att göra de saker som intresserade mig mest. Att på arbetstid få bevaka kulturlivet och träffa intressanta kulturpersonligheter för djupa samtal.”
Elva år hann hon arbeta som kulturredaktör på Västra Nyland innan KSF Media drog in hennes tjänst och stängde ner tidningens egen kulturredaktion. Det var resultatet av den sista i raden av en handfull samarbetsförhandlingar.
”Självklart var det en chock att bli uppsagd, men det var inte längre samma arbetsplats som jag hade kommit till elva år tidigare. De sista åren präglades av uppsägningshot. Många av mina kollegor hade blivit uppsagda i tidigare samarbetsförhandlingar och det hängde ett svart moln över redaktionen. Utgivningen hade krympt från sex dagar i veckan till två.”
Hon ville ändå stanna kvar inom journalistiken och hittade frilansuppdrag. Bland annat skrev hon Folktingets jubileumsbok Rum för alla som kom ut 2019.
Efter en rad dystra år för kulturjournalistiken i Svenskfinland ser hon nu vissa positiva tecken.
”Kritikbyrån, ett fondfinansierat projekt som fördubblar frilanskritikers arvoden, är en bra satsning från fonderna och den har gett kulturkritiken i Svenskfinland ett uppsving. När kulturredaktionerna på dagstidningarna lades ner eller fick mindre resurser, blev det färre röster inom kulturen. Reaktionerna från kulturfältet och från läsarna visade att det behövs en mångfald.”
Hon ser också en fördel i att själv få arbeta med publikationer som når ut i det finskspråkiga Finland och i Norden.
”Svenskfinland kan vara lite smått ibland. I arbetet med Lysmasken är det berikande att få intryck från finsk kultur och samtidigt är det trevligt att det finns intresse för finlandssvensk kultur från finskt håll.”
Kulturlivet har på många håll lidit av coronarestriktionerna, men Lindberg framhåller att de också har gett vissa positiva effekter.
”Digitala satsningar inom kulturen har skapat nya möjligheter att sprida och ta in kultur. Jag har personligen tagit del av fler diskussioner och djupa samtal nu när tillgängligheten ökat och tiden inte gått till resor”, säger Camilla Lindberg.