Journalisten

Topeliusprisvinnaren Sofie Stara ser hela världen från sitt skrivbord i Jakobstad

Under de fyra år som Sofie Stara varit ledarskribent på Österbottens Tidning har världen omkring henne förändrats totalt. När hon blickar bakåt såg verkligheten år 2019 oskyldig ut.

”Men jag kan också stå bakom texterna från när jag började. Det har hänt så galet mycket de här åren, det var en pandemi och ett krig har utbrutit i Europa, världen är inte densamma. Det fanns mer oskyldiga teman att ta sig an då.”

Årets Topeliusprisvinnare skyr ändå inte några ämnen i sin roll som ledarskribent. Analyser om Vladimir Putin publiceras omlott med spaningar om träkyrkor på små orter. Stara är hemma från Terjärv och trivs nu bra i Jakobstad, därifrån hon blickar mot omvärlden.

”Vissa ämnen känner jag att jag inte har kompetens att skriva om – är mitt perspektiv nödvändigt? Men känner jag att jag har det kan jag skriva om precis vad som helst.”

Många fenomen kommenteras flitigt i både medier och sociala medier och kan få mycket spridning. Då kan det kännas som om allt redan sagts.

”Det var en vän som påminde mig om att bara för att jag läst en massa betyder inte att de som läser mig har det. De vill veta hur jag ser på något. Man måste tänka på kontexten man verkar i, jag kan inte verka för hela världen eller ens Svenskfinland men just här kan jag verka. Det betyder mycket för mig, det motiverar mig.” 

Topeliusprisets jury lyfter i sin motivering fram Staras samhällsanalyser och hennes starka känsla för rättvisa och jämlikhet: ”Sakligt, modigt och engagerat går hon till botten med samhällsproblem, och bemöter konspirationsteorier och rykten med fakta och vetenskapliga rön.


Stara upplever att behovet av genomarbetade åsiktstexter och fakta är starkare än någonsin. Hon lyfter fram ett aktuellt exempel från plattformen Twitter, som Institutet för hälsa och välfärd THL tänker lämna på grund av mängden hat och konspirationsteorier som cirkulerar där.

”Ibland tänker jag att vi kanske kommit ifrån det värsta i och med att man fått upp ögonen för hur polariserat och hätskt klimatet blivit – det kan jag tänka i mina bästa stunder. Men sen är det igång igen. Hur länge står vi ut med det diskussionsklimat vi haft?”

Trots att Stara inte ser att hon väljer annorlunda ämnen att ta sig an nu jämfört med då hon började ser hon ändå en skillnad i hur hon uttrycker sig.

”Tidigare kunde jag vara mer frän och fräck i mina texter, även om jag alltid strävat efter att vara balanserad och kunna se folk i ögonen efteråt, men nu har jag inte lust att klämma till mer. Det kanske var roligt förr, opinionstexter där man gick åt nån med rallarsvingar. Nu måste man verkligen ha grund för sin kritik och inte vara vass för sakens skull.”

Tidigare har det stormat kring flera av Staras texter, speciellt ledare om genusfrågor och om coronapandemin har väckt starka reaktioner i en del läsare. Samtidigt är det just ämnena som bränner som är viktiga att ta upp på ett genomtänkt och faktagranskat vis. Genom att lyfta fram konspirationsteorier om vaccin, prata med människor som tror på dem och ställa dem till svars känner Stara att hon kunnat påverka människors åsikter.

”Jag tror att när den värsta hysterin kring coronavaccin lagt sig så kan jag ha haft en liten del i att inte låta folk dras med i konspirationsteorierna, hoppas jag. Att det inte spårat ur så mycket som det kunde ha spårat ut här.“


Innan sociala medier kunde en åsikt skanderas ut på tidningens ledarsida och där hemma satt läsarna och nickade eller skakade på huvudet. Kanske en eller två tog till pennan och formulerade en insändare. I dag är vägen från känsla till tangentbord kort, en delning, en kommentar, ett mail eller direktmeddelande kommer snabbt fram och innehåller ofta hat. Stara tycker ändå inte att hon mottar mycket negativa kommentarer och de hon får bryr hon sig inte om. Huvudsaken är att hennes texter väcker tankar.

”Den värsta reaktionen man kan få är ju likgiltighet, det är bara bra att det diskuteras mer och att opinionsskribenter också har en direktkontakt till många läsare.”

Sofie Stara twittrar inte. Hon har en profil för att följa med vad som händer, men har inget behov av att själv vara en aktiv del av Twittervärlden. Kontakten med läsarna sker därför främst via e-post. Samma dag som Stara ger en intervju till Journalisten har hon fått e-post av en läsare. Några dagar tidigare har hon skrivit en kritisk ledare om Jussi Halla-ahos (Sannf) uttalande på Facebook om tjänsten Sign my rocket och om att demonisera både ryssar och ryska soldater. Stara kallade tjänsten makaber och menade att det är en farlig väg att gå att uppmana människor till hat.

”Läsaren frågade riktigt sakligt vad jag egentligen menade i min ledare och undrade hur jag kan skriva att det är förkastligt att skicka vapen till Ukraina. Jag måste förklara att jag understöder att stödja Ukraina på alla sätt, att det jag kritiserade var Halla-ahos tal. Att jag inte ens använt ordet förkastligt om granaterna. Men det är viktigt att folk hör av sig och frågar vad man menar.”


Genom pandemin, ett år av Ukrainakrig, genom den snåriga politiken och en snabbt snurrande some-karusell har Stara suttit på sin redaktion och lugnt tolkat världen åt sina läsare. Trots den låga tröskeln för att basunera ut sin egen åsikt och att få spridning tycker Stara ändå att tidningarnas ledarsidor har en viktig plats i samhället. 

”Vi anser att det finns ett behov för ett gemensamt forum men vi kan ju inte bestämma att den debatten förs i våra medier. I den bästa av världar är pressen något alla tar del av och har tillgång till. Nånstans måste demokratins fana fortsätta vaja, det sociala ansvaret måste finnas någonstans. Vi kan bara fortsätta försöka vara relevanta.”

I teamet på debattredaktionen möts man varje dag och diskuterar. Innan en text publiceras har den lästs av minst fyra par ögon. Stara understryker hur viktiga kollegorna varit under hennes tid som ledarskribent.

”Det har varit det som burit mig under pandemin, utan de mötena vet jag inte hur det skulle ha gått att analysera världen i sin ensamhet.”

När hon ombes analysera sin egen framtid som ledarskribent blir det svårare. Världen är i ständig rörelse och i den placerar Stara sig själv just nu bakom skrivbordet på Österbottens Tidning.

”Jag har svårt att tro att jag kan fortsätta så här i 25 år till, branschen ändrar så otroligt mycket. Just nu får jag det här priset, det är en bekräftelse på att jag har hittat rätt och gör rätt sak i mitt liv. Det fina priset ser jag också som ett stort förtroende som jag är mycket tacksam för, och jag vill fortsätta göra mitt bästa. När prisregnet lagt sig och vardagen återkommer fortsätter jag göra det jag gör, nästa år får någon annan det här priset. Man mårar åpå med sitt jobb och ser vart det leder.”

Sofie Stara

  • 43 år, journalist från Jakobstad.
  • Ledarskribent på Österbottens Tidning. Tidigare allmänreporter och kulturredaktör.
  • På fritiden sjunger hon 1990-tals pop och r&b i kör,  träffas med bokcirkeln och umgås med tre barn och en ettårig hund.
  • Mottagare av det finlandssvenska publicistpriset Topeliuspriset i år.
  • Priset delas ut av Finlands svenska publicistförbund och av Svenska folkskolans vänner.