Journalisten

Samhällsklimatet är hårt – Sofie Stara säger att tolerans och öppenhet kommer att kosta

Det har varit en stormig höst för Sofie Stara, ledarskribent på Österbottens Tidning. Hon har beskyllts för åsiktsdiktatur och maktfullkomlighet, men också blivit uppbackad i en insändare, undertecknad av 225 personer, och nominerad till Folktingets samvetspris.

”Nomineringen kändes speciellt bra efter att jag under hösten blivit ifrågasatt i konservativa kretsar. Stödet som jag fick i insändaren var helt oväntat, trots att jag känner initiativtagaren. Det höjde också min egen ribba som ledarskribent”, säger hon.

Vi har satt oss i kafferummet på ÖT:s redaktion för att inte störa rumskompisen. Det är en ganska vanlig onsdag, förutom att dagens tidning innehåller Staras första ledare om vaccin.

”Jag är själv förvånad över att texten inte har fått en enda kommentar. Vaccinmotståndarna har kanske inte sett den eller så har de slutat bry sig”, ler hon.

Efter många år som allmänreporter och kulturjournalist, perioder av föräldraledighet och utlandsvistelse blev hon i mars ny ledarskribent för ÖT.

”Jag hade inte tänkt bli ledarskribent, men jag har alltid uttryckt mig i kolumner och recensioner så steget var inte så stort. Och redan som sommarvikarie i början av 2000-talet fick jag chansen att skriva ledare. Jag hittade nyligen gamla mejl med uppmuntran från Svenska kvinnoförbundet och några andra som var glada för att jag lyft hbtq-frågor.”

I sin nya roll förväntas hon skriva två – tre ledare per vecka och redigera debattsidorna. Ämnen till ledarna tar hon främst ur nyhetsflödet och hon kommenterar gärna människorättsfrågor, som invandring, minoriteter och regnbågsfamiljer. Enligt kritikerna kör hon en genusagenda.

”Hittills har jag skrivit en handfull ledare med genuskoppling. Jag försöker vara nyanserad och söker inte medvetet kollisioner. Det är en liten stad och jag måste kunna se folk i ögonen.”

 

Engagemanget för människorättsfrågor fick hon tidigt. Hon växte upp i Terjärv, där det råder en allmänt konservativ atmosfär. Hennes hemby Kolam, med ett femtiotal invånare, hörde till de mindre konservativa.

”Kolam kallades ibland hednabyn eftersom byn inte gick med i den ilskna hetsen mot den kvinnliga kyrkoherde som skulle installeras i Terjärv 1989. Det kände jag en stolthet över.”

De andra barnen i byn gick ändå i söndagsskola, men unga Sofie ville hellre se Disneyklubben på söndagmorgnarna. Att hon trots en delvis konservativ omgivning blev liberal förklarar hon så här:

”Det korta svaret är att jag växte upp i en sekulär familj och hade en snäll mormor.”

Hon har också ett längre svar:

”Det handlar om att jag kände mig maktlös och frustrerad som barn, i en ganska obarmhärtig omgivning. Jag såg barn bli mobbade och ingen som försvarade dem, inte jag heller. Jag vågade inte för då hade jag utsatts för samma sak, räknade jag med. Med åren märkte jag att jag kunde sätta ord på saker, och kunde skriva så att mina åsikter och tankar nådde människor. Så jag vill väl på något sätt försöka ta de mobbade barnen i försvar, se dem och säga att jag är här, trettio år för sent.”

Skolgården har på många håll blivit en snällare miljö, medan tonläget i det offentliga samtalet blivit hårdare. Den som öppet står för tolerans och öppenhet riskerar i dag att bli utsatt för anonymt hot och hat.

”Det är ett nytt mönster att journalister föraktas och ses som folkets fiender, något som Donald Trump bidragit till med sin retorik. Jag har också fått kommentarer, mejl och brev av folk som hoppas att jag ska bli våldtagen, dö i en olycka eller bli frälst för att inte störta i helvetet. Men inte ofta, tack och lov.”

I Österbotten väcker vissa ämnesområden, däribland regnbågsfrågor, speciellt hätska reaktioner.

”Genusfrågor väcker reaktioner överallt, men här i trakten finns fortfarande en högljudd grupp som motsätter sig samkönade äktenskap. De flesta som jag känner är liberala och toleranta, men inom vissa hårda kretsar tänker man annorlunda.”

Detta kände hon till när hon i augusti kommenterade Päivi Räsänens tweetar om synd och skam i samband med pridefestivalen i Helsingfors. Staras ledare Mänsklighetens många färger fick insändartrafiken att gå på maxfart och på sociala medier uppmanades till bojkott och prenumerationsuppsägningar av HSS Medias tidningar.

”Jag blev nog förvånad över intensiteten. Det var delvis samma antagonister som vanligt, men också en hel del anonyma personer som rasade över min text”, säger Stara.

 

Det är inte bara anonyma troll som påverkats av ett hätskt debattklimat. Hon ser nya skrämmande tecken även hos etablerade politiker, till och med hos riksdagsledamöter.

”En fredagskväll nyligen blev jag taggad i ett Facebook-inlägg, där en riksdagsledamot anklagade mig för censur. När jag klickade på länken hamnade jag mitt i en diskussion som gjorde mig beklämd, eftersom den innehöll så mycket som inte stämde”.

Bakgrunden var att Stara som debattredaktör tidigare under veckan hade ansett att riksdagsledamotens ÖT-kritiska text skulle publiceras som insändare i stället för i den återkommande kolumnen för regionens riksdagsledamöter. Hon valde att inte ge sig in i Facebook-diskussionen och korrigera den trasiga telefonen.

”Jag kan inte rätta till alla felaktigheter på nätet och har bestämt mig för att inte ge mig in i diskussioner om mig själv på sociala medier. Det skulle äta upp min arbetstid och på fritiden har jag annat att göra. Jag har tre barn att ta hand om och vill sova på nätterna.”

 

Trots det har hon svårt att helt stänga ute personangrepp.

”Som opinionsjournalist måste jag acceptera att mina texter är offentliga och öppna för kritik. Däremot kan jag inte acceptera att meningsmotståndare försöker förminska mig, min position eller min trovärdighet.”

Sofie Stara

Född 1979. Journalistexamen från Soc&kom 2004, litteratur som biämne.

Bor i Skata, Jakobstad.

Ledarskribent och debattredaktör på Österbottens Tidning. Tidigare allmänreporter och kulturredaktör.

Familjen består av man och tre barn.

Högst på önskelistan i år ligger en egen eldriven lådcykel, ”eftersom vi får längre väg till dagis snart. Man kan ju drömma.”