Journalisten

Var är de nu? Tre personer från Journalistens arkiv berättar vad som hänt sedan de var med senast

30 år sedan

1994: Peik Johansson

Rubriken är rafflande. Fritt översatt från finska lyder den: ”I nyheternas Rwanda finns bara stamkrig och svältporr”. Peik Johansson minns året väl.

”Det var midsommar i Kigali och fotbolls-VM spelades i USA. Jag åkte till Rwanda på Yles uppdrag för att göra radiodokumentär om något som jag uppfattade som folkmord.”

I Journalisten reflekterar den då 27-åriga Johansson över kollegor som hellre följer med fotboll än rapporterar om verkligheten och som inte verkar se bakgrunden till inbördeskriget.

Johansson var den första finländska reportern på plats och rapporterade om händelserna i en radiodokumentär redan i slutet av sommaren. Hans bok Kuolema Ruandassa kom ut samma år.

”Det fanns inte mycket intresse i Finland, det var ett stamkrig någonstans långt borta. På utrikesdesken var man tvungen att slå upp i ett lexikon, för att ha koll på var Rwanda ligger.”

Johansson växte upp i Kenya där hans pappa jobbade för ett biståndsprojekt. Intresset för den afrikanska kontinenten kom alltså tidigt. Under 1990-talet rapporterade Johansson som frilans från Afrika, främst för Yle. År 1999 var han med och grundade tidningen Voima och jobbade som dess chefredaktör. Sedan 2006 har Johansson arbetat med Vikes (Viestintä ja kehitys -säätiö) och ansvarar numera för stiftelsens projekt i Östafrika.

Under hela sin karriär har Johansson jobbat för en mångsidigare representation av Afrika i media. Han upplever ändå att artikeln från 1994 lika gärna kunde vara skriven i dag.

”Nu finns det mindre mainstream-rapportering om Afrika. Ifall det i dag rapporteras från ett afrikanskt land måste det finnas en koppling till väst, gärna någon finsk person.”


20 år sedan

2004: Mikaela Tillander

Sist och slutligen har inte så mycket förändrats på 20 år, tycker Mikaela Tillander. I en artikel från 2004 intervjuades hon i samband med att teckenspråksredaktionen på Yle firade tioårsjubileum. Hon var den första döva journalisten som anställdes på mediebolaget och i intervjun hoppas hon på mer resurser för sin redaktion.

”Redaktionen har inte blivit större. Vi är samma grupp fortfarande, tre personer som är fast anställda.”

En del har förstås förändrats. I dag finns sociala medier och teknologin har utvecklats. Det är numera lätt att chatta med kollegerna och man kan ha tolk på distans via videolänk.

Den största förändringen för Tillander är att teckenspråk inte syns i samhället lika självklart längre.

”Sociala medier har gjort allt utspritt. Unga ser inte på tv, man måste ladda upp videor på some.”

År 2004 intervjuades Tillander på finskt teckenspråk, i år ger hon intervjun på finlandssvenskt teckenspråk. Tillanders pappa är finlandssvensk, men deras gemensamma språk har varit finskt teckenspråk. På senare år har Tillander blivit intresserad av sina rötter och lärt sig finlandssvenskt teckenspråk samt aktiverat sig i Finlandssvenska teckenspråkiga rf.

”Som äldre har jag börjat fundera på min identitet, hur det hade blivit om jag hade skickats till en finlandssvensk skola. Finlandssvenska döva är en liten grupp, så det är svårt att rikta tjänster till dem.”

Något Tillander länge kämpat för är ett fördjupande program på teckenspråk. Diskussionsprogrammet Mikaela och Thomas började sändas 2020.

”Fortfarande är det viktigt att döva får information om vad som händer i världen.”


10 år sedan

2014: Malena Björndahl

Vissa branscher utvecklas i snabbare takt än andra. Kokkolabördiga Malena Björndahl tar ett djupt andetag där hon sitter i telefon vid sitt köksbord i Umeå innan hon börjar beskriva hur det som 2014 kallades bloggare i dag heter influencer.

”För tio år sedan var det många frågetecken, folk förstod inte vad det var och hur man kunde tjäna pengar på det. Nu kan du skriva influencer på skattekortet.”

Björndahl är mer känd under sin pseudonym Malenami och drev länge en av de mer populära livsstilsbloggarna på svenska i Finland. En stor skiftning som skett de senaste tio åren är att arbetet flyttat från bloggplattformer till bland annat Instagram. År 2014 stoltserade Björndahl med 6 600 Instagramföljare – vilket i Journalisten jämfördes med Hufvudstadsbladets 680. I dag följer över 10 000 henne på Instagram.

När hon intervjuades för tio år sedan levde Björndahl sin karriärs mest hektiska tid. Hon bloggade mycket, ställde upp på intervjuer och gjorde samarbeten i snabb takt. Samtidigt var branschen relativt ny och regler saknades.

”Nu har vi har blivit etablerade och reglerade, vilket ökar trovärdigheten. Man behöver inte fundera över om det ska stå utskrivet ’reklam’ i ett samarbete – det ska det.”

Under 2010-talet kämpade mediehusen med att hålla kvar sin publik och letade också efter lösningar i bloggvärlden.

”Jag tror inte att bloggarna hade varit lösningen för att få mera klick till mediehus. Det är två separata yrken.”

Med bloggkarriären i bakfickan har Björndahl kunnat diversifiera sitt arbete. Hon jobbar som föreläsare och konsult för företag som behöver hjälp med att bygga upp sitt varumärke och arbetar som content creator för ett e-företag i Umeå. Ibland gör hon fortfarande samarbeten på Instagram. Att skriva längre texter på bloggen saknar hon.

”Idag är det få som bloggar, det önskar jag att man kunde blåsa liv i. Jag träffar än i dag folk som kan komma ihåg saker jag skrivit på bloggen för 15 år sedan.”