Lokale reportern nominerades till Snöspaden – så reagerade Åland

Jag sitter på trappen i solen och firar med en smörgås att jag och min tidning Nya Åland nominerats till Snöspaden för vårt avslöjande att en läkare dömd för innehav av barnporr ändå kunnat fortsätta arbeta i Finland.

Ännu vet jag inte hur det går med nomineringen, men hur som helst bör denna typ av glädje alltid tas ut i förskott. Ofta är det ju den enda glädje man får.

När nyheten om nomineringen spreds illustrerades för mig det speciella med Åland. Jag tvivlar på att mina mednominerade fastländska kolleger blivit gratulerade i snabbköpet av Petteri Orpo (saml) eller påhejats av riksdagsledamöter och näringslivstoppar på stadens gator.

Sånt sker däremot regelmässigt på vår lilla holme, där lantrådet applåderade från andra sidan gatan, lagtingsledamöter gav tummen upp på restaurangen och megamiljonären Anders Wiklöf klappade mig på axeln när han gick förbi med sin lilla vita coton de tuléar Bjösse.

Det går med fog att hävda att en sådan närhet mellan samhällsinstitutionerna kan föda korruption, det är en ofta påpekad självklarhet när det gäller Åland. Mindre uppmärksammat är att intimiteten också föder en kuriös uppriktighet hos de lokala makthavarna, motsvarad av höga krav på hederlighet hos journalisterna.

För det finns inte så många av endera sorten på Åland. Om en politiker skulle slira på sanningen i sina ibland nödvändiga konversationer off the record med Nyans politiska reporter blir det inga fler sådana samtal nästa gång reportern ringer – och det kommer vara samma reporter i luren sedan, år ut och år in.

På samma sätt vet vi journalister att vi måste vara skrupulöst sanningsenliga, aldrig hårdra och ständigt låta den intervjuade representeras av sin bäst artikulerade ståndpunkt. Annars bränner vi vårt renommé och får inga fler förtroenden.

Hade jag på Åland tillämpat de arbetsmetoder jag i min ungdom lärde mig på svenska kvällstidningar hade jag inte blivit långlivad i yrket här: på Expressen och Aftonbladet var journalistik en kontaktsport och blåmärken var något som alla fick tåla. Det måste sägas att det ibland gick ut över kvaliteten på yrkeshantverket.

Jag vill hävda att det åländska minisamhällets förtrolighet kan gynna ett gott uppförande från bägge sidor.

Jag sitter på min soliga trapp med min halvätna macka och tänker att jag är glad över att få jobba som journalist på Åland, som med sitt självstyre och sin egenart gör varje dags jobb så spännande. Och också glad över att det jobbet, här borta på vår holme, ibland uppmärksammas nationellt.

Det är en glädje väl värd att ta ut i förskott.

… och titta, just som tidningen gick i tryck kom beskedet att jag faktiskt gick och vann. Reaktionerna på holmen blev än större och jag känner mig numera som en Oscarsvinnare när jag är ute på stan och alla gratulerar. Åland hälsar och tackar!

Michael Hancock och Nya Åland fick priset Snöspaden för grävande journalistik på lokal- och regionalplanet 23 maj.