I dag är det en självklarhet att du som tidningsjournalist skriver ditt namn efter sista punkten i en artikel. Men för hundra år sen var det självklart att det skulle vara precis tvärtom: artiklarna signerades inte.
”Det var egentligen från första början kutym att inte signera artiklarna. Det bara var så – det var en norm.”
Det säger Raimo Salokangas, professor emeritus i journalistik.
Artiklar signerade med journalistens hela namn är en rätt så ny företeelse i Finland. Ända sedan 1800-talet, då den finländska dagstidningspressen etablerades, hörde det till att en artikel gav uttryck för tidningens syn. Namn publicerades bara i undantagsfall.
Ännu på 1960-talet, och på många håll även längre än så, var det mer regel än undantag att artiklarna i dagspressen var osignerade eller försedda med pseudonym. I vilken takt skribenternas namn började synas i tidningarna varierade från en tidning till en annan, säger Salokangas.
När vi blickar från 2024 till det förgångna så känns det obegripligt att journalister dolde sig bakom anonymitet när de skrev alldeles vanliga artiklar.
Varför var det så?
”Under den tiden då pseudonymer var norm så var hela dagstidningssystemet väldigt starkt kopplat till de politiska partierna. Det relevanta var då att det som tidningen skrev var tillräckligt renlärigt – då spelade det inte så stor roll vilken enskild person som skrivit texten.”
Enligt Salokangas var det sällan någon större hemlighet vem som dolde sig bakom pseudonymerna i dagstidningarna.
”Åtminstone alla de som följde med samhällsutvecklingen – de olika eliterna – visste vem som var vem. Men knappast hade vanligt folk, till exempel på landsbygden, koll på pseudonymerna.”
Ofta kunde pseudonymerna härledas till den region där tidningen utkom eller till tidningens politiska färg. Ibland var pseudonymen humoristisk – ofta var den rätt så torftig, kanske bara några bokstäver.
”Om jag skrivit under pseudonym på den tiden kunde den ha varit ”R S-s”, säger Raimo Salokangas.
Också i Sanomalehtimies – Journalisten var artiklarna ofta osignerade eller försedda med pseudonym ännu på 1960-talet. Journalistförbundet gjorde sitt för att föra bok över vilka pseudonymer som användes i finländska dagstidningar och tidskrifter.
Journalisters namn under artiklarna är ett uttryck för dagens transparenta samhälle.
Raimo Salokangas, professor emeritus i journalistik
På 1950-talet pågick en livlig debatt i Journalisten om som fanns med Matrikeln över Finlands tidningspress förbundets officiella katalog över pseudonymer. Några skribenter var särskilt bekymrade över att flera olika journalister använde samma pseudonym. Ännu 1956 efterlyste Journalisten på ledarplats att det behövs en förteckning – gärna i alfabetisk ordning – över de pseudonymer som var i aktiv användning bland journalisterna.
När började ivern avta att som journalist skriva under pseudonym?
”Det är en generationsfråga: när de som använde pseudonymer gick i pension eller dog så minskade antalet pseudonymer helt naturligt.”
Enligt Raimo Salokangas är det också logiskt att vi i dagens tidningar har en ny norm där artiklar så gott som alltid signeras med en journalists namn.
”Det är ett uttryck för de krav på öppenhet och transparens som är rådande i dagens samhälle.”
Dagens tidningar ser det som självklart att de vill visa åt läsarna att det är en namngiven människa som skrivit artikeln.
”Det är inte längre så att ’sanningen har flyttat journalistens penna på pappret’.”
Visserligen används fortfarande formuleringar som ”när Helsingin Sanomat besökte platsen”, men ändå är det en reporters namn under texten.
I dagens samhälle är det ändå motiverat att i vissa fall göra undantag från att skriva ut journalisters namn. Till exempel om en redaktion gräver i brottslighet eller i extrema gruppers verksamhet så kan det finnas risk för att de inblandade journalisterna kan bli utsatta för hot eller smutskastning.
”Jag tycker att det i sådana fall är motiverat – då det finns risk för att hoten kan börja hagla mot journalister. Det är synd att det måste vara så, men det visar bara i vilken slags tid vi lever i just nu”, säger Raimo Salokangas.
