Journalisten

Journalisternas och hjälporganisationernas relation är problematisk

För några år sedan jobbade jag som frivillig informatör för en finsk organisation i Uganda. Det var en upplevelse jag aldrig skulle vilja ha ogjord – men inte heller göra om, skriver Liselott Lindström.

För några år sedan jobbade jag som frivillig informatör för en finsk organisation i Uganda. Det var en upplevelse jag aldrig skulle vilja ha ogjord – men inte heller göra om. Tanken var att se om jag skulle vilja jobba med kommunikation för en organisation och jag kom fram till att det inte är något för mig.

En orsak var att det jag mest producerade var marknadsföringsmaterial för organisationen, vilket förstås är helt naturligt. Men man fick inte på något sätt heller kritisera de myndigheter i Uganda som möjliggjorde organisationens arbete och närvaro i Iandet – bland annat FN:s flyktingorganisation UNHCR.

 

När det gäller en organisation är det här förstås normal kutym. Men när journalister blir involverade blir det genast mer problematiskt.

I flera konflikt- och katastrofområden blir journalister totalt beroende av hjälp från organisationer – hjälp med tillgång till flyktingläger, hjälp att nå drabbade områden, hjälp att röra sig säkert i organisationernas bilar. Speciellt i Afrika är det här väldigt tydligt, men också på flera håll i Asien. Stora organisationer kan erbjuda tillgång till platser där de jobbar mot att man skriver åtminstone en artikel som handlar om deras arbete.

I mitt arbete blir det också ofta tydligt i och med att organisationer gärna och snabbt svarar på intervjuförfrågningar – medan det är svår att få myndigheter eller ibland också akademiska experter att ställa upp.

I det här beroendeförhållandet blir det svårt för journalister att kritisera det arbete som organisationerna gör. Mycket av det arbete organisationerna gör är förstås väldigt värdefullt och nödvändigt. Men det är ett underrapporterat ämne hur organisationer som fyller samhällsfunktioner istället för myndigheter påverkar möjligheterna för länderna att stärka samhällskontraktet själva. Att biståndspengar också går i korrupta fickor är ett faktum.

När den förre diplomaten Matti Kääriäinen kom ut med sin bok Kehitysavun kirous eller Biståndets förbannelse år 2015, väckte den stor uppståndelse och en stark motreaktion speciellt från den politiska vänstern.

 

Frågor kring bistånd och katastrofhjälp är åtminstone i Finland starkt politiserade. På vänsterkanten finns ett okuvligt stöd, på högerkanten hörs kritik. Journalistkåren är som bekant enligt flera undersökningar vänstervriden, och kritiserar man bistånd eller hjälporganisationer finns risken att man blir stämplad som sannfinländsk sympatisör.

Journalister måste kritiskt kunna granska och ifrågasätta organisationers arbete och funktion, utan att riskera att bli persona non grata nästa gång de behöver tillgång eller hjälp från organisationerna.