När intrycket är färgat

Vid ett tillfälle har jag blivit tillfrågad att ställa upp i ett politiskt val. Som svar skrattade jag högt och länge. Så här efteråt skäms jag för min reaktion. Den var ohövlig.

Kanske var mitt skratt en försvarsmekanism. Om jag fick frågan för att någon tyckte sig ha anat en politisk hemvist i min journalistik ville jag skjuta ner den föreställningen direkt.

Som journalist gillar jag inte tanken att kunna bli placerad på den partipolitiska kartan. I det avseendet vill jag vara en gåta. Ingen ska veta på vem jag röstar i val.

Det här låter onödigt dramatiskt. Den som läst mina ledartexter och funderat på mina journalistiska val kunde säkert placera mig på en höger–vänster-skala och komma rätt nära sanningen.

Men att säga var man står politiskt i olika frågor är inte detsamma som att säga på vilket parti man hänger sina förhoppningar.

Jag tänker så här: också för journalister är vardagen en sammanflätning av olika saker och politik är en av dem.

Väljer jag ett offentligt eller privat dagis för mitt barn? Åker jag till jobbet i bil eller buss? Den här typen av val nuddar vid större politiska frågor. Ibland är de själva navet i frågan, men vi tänker inte på dem som politiska. Hur vi väljer kan nämligen förklaras på ett opolitiskt sätt: det privata dagiset ligger närmast; det går ingen busslinje via jobbet och så vidare.

Mitt agerande som privatperson behöver alltså inte hänga över mitt yrke som en partisymbol.

Det behöver inte heller mitt journalistiska val av bevakningsområde – även om det finns många som tror motsatsen. Det finns de som tror att om man skriver om felbehandlade asylsökande, eller om hur skog får ge vika för nybyggen, eller om hur folk nekas service på sitt modersmål så har man en viss partibok.

Men den journalist som stämmer av myndigheters agerande mot grundlagen, eller jämför politikers tal med deras handlingar, bekänner bara färg inför rättsstaten, inte inför något enskilt parti.

I artikeln ”Svårt att kombinera journalistrollen” säger Östnylands förra chefredaktör Micaela Röman, som kandiderar för SFP i riksdagsvalet: ”Som journalist vet jag hur vi (journalister) förhåller oss till beslutsfattare.”

Nu vill jag inte säga vad Röman menar med det, men jag vet vad jag skulle vilja mena. Journalister förhåller sig till beslutsfattare med det allvar som det politiska uppdraget kräver. I den granskningen står alla politiker på samma linje, oavsett partitillhörighet.

Det här är förstås ett ideal. Vi journalister misslyckas jämt och ständigt i den granskningen. Vi särbehandlar politiker, positivt och negativt.

Därför måste vi förstå när vi gör jobbet svårare för oss själva. Om en aktiv och oberoende journalist ställer upp i ett val för ett parti så försvåras hens chanser att vara verksam som en sådan.

Det här är inte en kritik, varken mot någon viss politik eller mot att journalister är politiskt aktiva. Det här är enbart ett konstaterande: partitillhörighet begränsar journalister.

Fullständig objektivitet är en platonsk idé men hurdant intryck journalisten gör är hårdvaluta. Lämnar intrycket en partifärg är devalveringen i full gång.