Små arvoden men mer uppmärksamhet – tidskriften Astra erbjuder skribenter gemenskap

I början av pandemin publicerade Elliot Lundegård en kolumn på Förlagets hemsida där hen skrev om att se sin egen bild i realtid under zoom-möten kändes som en andra pubertet.

”Efter över två år av distansmöten har jag kanske vant mig lite nu”, säger Lundegård från sin sida av datorskärmen. Intervjuer via videosamtal är inte idealt, men eftersom Astras chefredaktör sedan ett år tillbaka är bosatt i Stockholm är alternativen få.

Lundegård har varit chefredaktör för den feministiska tidskriften Astra sedan januari 2020. Tidskriften är liten, med 400 prenumeranter och en upplaga på 800 exemplar, men den har en lång historia. Astra har getts ut sedan 1919, först av Svenska kvinnoförbundet och sedan 1992 som en självständig publikation.

”Jag upplever att Astra har ett brett stöd. Trots att vi är en liten tidskrift är vi med på stora bokmässor och många i Svenskfinland vet vilka vi är. Jag upplever att det finns en minoritetssammanhållning i Svenskfinland.”

Lundegård är själv svensk och uppvuxen i Sörmland. Hen flyttade till Helsingfors för att avlägga en magisterexamen i nordisk litteratur och kom lätt in i den finlandssvenska bubblan. Via studierna vid Helsingfors universitet kom hen i kontakt med Astras dåvarande chefredaktör och ansökte om platsen när den lediganslogs.

Skribenterna är en del av en community och vi ser arbetet som relationsbygge och relationsskapande, inte bara tjänster och pengar.

I Sverige gick den feministiska tidskriften Bang, vars upplaga var kring 6 000, i graven i slutet av 2020 på grund av ekonomiska problem och pandemin.

Astra har tre anställda som alla jobbar deltid. Tidskriftens styrelse jobbar främst med att ansöka om pengar.

”Sen 1992 har Astra aldrig gått runt för egen maskin utan varit beroende av stipendier och kulturtidskriftsstöd,” berättar Lundegård.

---

En liten ekonomi innebär små arvoden. Enligt Elliot Lundegård är de flesta skribenterna i nuläget inte journalister just för att de inte har råd att arbeta för små summor. Däremot skriver en salig blandning av akademiker, politiskt aktiva och författare för magasinet. För dem kan det handla om att lyfta fram ett budskap, få synlighet till en text eller i en sakfråga.

”Det värsta är att själv vara frilans och känna till Journalistförbundets rekommendationer om rimliga arvoden, samtidigt som man arbetar med rättvisefrågor och ligger långt ifrån rekommendationerna.”

Astra kommer dock att höja sina arvoden något i slutet av året. Valet stod mellan att fortsätta trycka tidskriften på ett inhemskt tryckeri eller flytta processen till Estland och ha möjlighet att betala de medverkande mer.

Lundegård upplever inte att den språkliga sidan lider av att få journalister jobbar med Astra, men det formar innehållet.

”Det blir färre reportage och intervjuer och mer betoning på personliga essäer och människor som skriver utifrån levda erfarenheter.”

Som redaktör vill Lundegård kompensera de små arvodena med tid och engagemang. Hen pratar om feministiskt redaktörskap och värdet av en personlig kontakt med skribenten.

”Jag försöker djuparbeta med skribenternas text på ett sätt man inte får från en stor dagstidning. Skribenterna är en del av en community och vi ser arbetet som relationsbygge och relationsskapande, inte bara tjänster och pengar.”

---

Chefredaktören påpekar att det kan se bra ut på cv:t att ha jobbat med en feministisk tidskrift. Hen upplever också att de som jobbar med Astra delar känslan av att arbeta med något som spelar en roll. Samtidigt avvisar Lundegård frågan om huruvida man måste vara en eldsjäl och brinna för tidskriften för att kunna arbeta med den.

”Eldsjäl för mig är någon som flammar upp och sen brinner ner. Om någon blir utmattad inom organisationen har vi misslyckats som feministisk arbetsplats.”

Under Lundegårds tid har man experimenterat med form och innehåll och till exempel publicerat texter på engelska, farsi samt på engelska med inslag av kinesiska tecken.

”Jag ser inga hinder för att ha ett helt nummer på andra språk, men förstår också värdet i att Astras huvudspråk är svenska.”

Flexibiliteten kring språk handlar också om att i tidningens feministiska anda ge ordet till en bredare grupp människor. I Finland finns både minoritetsspråk som talats i århundraden med liten representation och språkgrupper som uppstått mer nyligen. Lundegård vill att Astra speglar den flerspråkiga värld vi lever i och samtidigt ifrågasätter vem som är van vid att få översättningar serverade.

”Under de år jag bodde i Finland vande jag mig vid att saker ofta var översatta till svenska eller engelska, så att jag förstod dem. Jag tycker det är intressant att i en tidskrift möta något som inte är översatt till mig.”

Överlag uppmuntrar Lundegård skribenterna att välja vem de vill skriva för. Hen vill inte att medverkande ska skriva till en antagen målgrupp och anpassa sig efter den.

”Min förhoppning är att det gör tidskriften intressant för fler. Inget Astra-nummer har heller sålt så bra som det om Svart feminism i Norden, vilket Jasmine Kelekay var gästredaktör för. Kelekay påpekade att man alltid får höra att svarta personer i Norden är en liten konsumentgrupp men det var tydligt att det finns en publik.”