Peter Buchert är van vid att hans tålamod prövas. I slutet av långa, kalla vintrar, när snön kommer tillbaka gång på gång, väntar han redan frustrerat på att det ska börja hända. Att fåglarna ska komma tillbaka.
Under pandemin har våra tålamod prövats ytterligare. När jag kontaktar Buchert för en intervju är det självklart att den görs via telefon, efter två år av covid är vi vana. Trots att den finlandssvenska journalistkåren är liten har vi aldrig träffats och att skapa sig en bild av någon annan utan att sitta ansikte mot ansikte är inte helt enkelt.
”Man går miste om så mycket”, säger Buchert.
Han är van vid att kunna gå och knacka experter på axeln efter presskonferensen för att ställa följdfrågor, men har nu fått vänja sig vid att när zoomen är slut är den slut.
”Det blir så himla jobbigt att följa på distans när man tappar mänskliga kontakter. Det blir ju klenare och fattigare i längden på det här sättet.”
För en journalist som gjort sig ett namn med sina fördjupande och förklarande texter blir det egna ansvaret att få fram begriplig fakta allt större.
Topeliuspriset går i år till Peter Buchert och i juryns motivering lyfts framförallt hans konstruktiva sätt att ”närma sig vår tids största frågor, alltid utan pekpinnar och ständigt med läsaren i tankarna.”
Det var inte så många journalister som hade ett miljöintresse utan snarare var de inne på ekonomi eller politik, men för mig var det miljö.
Peter Buchert, reporter
Buchert har på många sätt varit en föregångare inom klimatjournalistiken. Han har jobbat på Hufvudstadsbladet i 15 år och specifikt bevakat klimatet sedan 2007. Intresset för att rapportera om just klimat och miljö kom med fåglarna.
Peter Buchert har länge varit en ivrig fågelskådare (numera har intresset enligt honom själv ”gått över alla gränser för vad som är rimligt”) och det var via hobbyn som han fick upp ögonen för hur klimatfrågor bevakas i media.
”Jag vaknade själv till insikt om miljöns tillstånd då jag läste mycket tidskrifter om fåglar. Då fattade jag att det går dåligt från den ena arten till den andra och det handlade alltid om människans påverkan.”
Buchert såg ett samhällsproblem som många kolleger inte verkade intresserade av.
”Det var inte så många journalister som hade ett miljöintresse utan snarare var de inne på ekonomi eller politik, men för mig var det miljö. Genom det växte insikterna fram och det behövde berättas.”
Mycket har förändrats inom klimatjournalistiken under Bucherts karriär. När han började var ämnet snarare kuriosa som fick komma med på vetenskapssidorna ibland. På det första internationella klimattoppmötet Buchert var med om år 2011 minns han att sammanlagt två eller tre finländska journalister var på plats.
Det står fortfarande att Buchert är ”reporter med fokus på samhälle, miljö och vetenskap” på Hbl:s webbsida. I och med den nya organisationen är han officiellt samhällsreporter igen, men samtidigt har ämnena flutit ihop.
”Den stora boomen kom för några år sen och efter det har klimatfrågorna varit på agendan hela tiden. Klimatpolitik har blivit mainstream, fokus har skiftat bort från att man måste bevisa att det finns en klimatförändring och upprepa hur mycket havsytan stiger. Det känns bra att det gått från vetenskapsjournalistik till samhällsjournalistik.”
Att han får Topeliuspriset hoppas Buchert beror på att han jobbar med det han själv kallar för folkbildande journalistik. Han tycker om att gå in på djupet, att koppla ihop olika fenomen och verkligen förklara. Det finns också ett mervärde i att den här typens journalistik lyfts upp just nu.
”Det finns så mycket konspirationsteorier och falsk information som paketeras som om den var rätt och riktig. Det finns ett stort jobb att göra för det här skrået.”
Krigsreportrar får ofta frågor om hur de psykiskt hanterar att rapportera om fruktansvärda saker. Samma fråga kan nog ställas till klimatjournalister, speciellt sådana som länge uppmärksammat brådskande fenomen som de flesta bara ryckt på axlarna åt. I dag är många fler med på noterna, men samtidigt har läget blivit mer skoningslöst.
”Man måste ju bara stå ut och tänka att det är viktigt att alla får veta hur det förhåller sig,” säger Buchert.
Han förhåller sig sansat och framhäver också hopp i sin rapportering.
”Samtidigt som man betonar krisens allvar och att det brådskar så måste man visa lösningar med fokus på att agera, det är kanske så man får ta det.”
Då han skriver om klimatrelaterade frågor är Buchert på många sätt inne på sitt eget intresseområde. Fågelfrågor undviker han, han tycker inte journalister ska skriva om sin egen hobby. Men ibland händer det ändå.
”En gång var det faktiskt så att jag skrev om fåglar som flyttar bort från Finland på våren.”
Fåglarna väcker uppenbarligen känslor hos Buchert, det märks till och med via telefon. Han berättar om skärsnäppan, som bor ute i den yttersta skärgården på vintern och flyger norrut till Ishavet när det blir varmare.
”Jag var ute med en fågelskådare i hans båt mitt i vintern tillsammans med en fotograf. Vi hittade fåglarna och fotade, jag gjorde ett helt vanligt rep om fåglarna som kommer till den iskalla vinterskärgården och klarar sig på de kalla kobbarna.”
Som någon som är duktig på att göra även svåra ämnen begripliga för läsare förmår Buchert förstås hålla även en oinvigd intresserad av fågelberättelsen.
”Killen frågade om vi kan stiga i land på en holme – jag tänkte att varför inte, fast jag visste att det skulle ta mer tid. Det var halt och jag föll i sjön.”
Peter Buchert
51 år, journalist från Helsingfors.
Jobbade 15 år på Finska notisbyrån och har arbetat på Hbl de senaste 15 åren.
Mottagare av det finlandssvenska publicistpriset Topeliuspriset i år.
Priset delas ut av Finlands svenska publicistförbund och av Svenska folkskolans vänner.
Mer om Peter Buchert & klimatjournalistik
Slopa domedagsrubrikerna – verkligheten är tillräckligt alarmerandende. Journalisten Peter Buchert vill se en klimataspekt i all journalistik där den är relevant. (Journalisten 4/2019)
Peter Buchert och Marianne Sundholm (Yle) diskuterar klimatjournalistik i Journalistförbundets podcast Jpodden.