Journalisten

Ackrediteringsbusinessen blomstrar i Afrika

Det här betyder delvis att det är få frilansar som har råd och möjlighet att rapportera från Afrika. Samtidigt är det bra att komma ihåg att det här är verkligheten för största delen av de afrikanska journalisterna, skriver Liselott Lindström.

Ackreditering: 1 000 dollar. Visum: 200. Mutor: vill helst inte prata om det.

För att kunna jobba som utländsk journalist i Demokratiska republiken Kongo får man lov att punga ut med en rejäl bunt dollar. Även om man har sin ackreditering är det ingen garanti: för att jobba på gruvområdet i Katanga krävdes dessutom fem olika stämplar från myndigheter, muntligt lov från guvernören (vilket man förstås inte fick) och diverse betalningar till olika poliser för att de inte skulle störa en när man jobbar. Trots att man har alla papper i skick.

Över huvud taget är Afrika en byråkratidjungel när det gäller journalistvisum –- och det är ofta väldigt dyrt att åka med rätta dokument i fickan. Kongos ackreditering kostade förr 250 dollar, men de höjde summan till 1 000 för ett år sedan. Tanzania gjorde samma sak för ett par år sedan. Nu inför valet där i slutet av oktober satt flera kolleger och väntade förgäves på att få pressackrediteringen godkänd. Några som åkte för att rapportera blev gripna när de gjorde sitt jobb.

Det är inte många länder i Afrika jag skulle våga åka till utan pressackreditering. Att filma för TV utan rätta dokument är bara dumt, och man kan råka riktigt illa ut. Många fall väntar man veckor eller månader på att få sin ackreditering, i andra fall får man den aldrig.

Nyligen slutade Etiopien att bevilja pressvisum vid ambassaden i Nairobi. Det skedde som av en händelse precis efter att det kommit rapporter om extremt spänt läge i Tigray-regionen i landet. Budet var att man nu ska göra det online och ansöka om ackrediteringen från utrikesministeriet – i klarspråk: gör er icke besvär.

Det här betyder delvis att det är få frilansar som har råd och möjlighet att rapportera från Afrika, åtminstone om man vill göra någon vinst på sin resa. Samtidigt är det bra att komma ihåg att det här är verkligheten för största delen av de afrikanska journalisterna . Det är ofta lättare att få visum som västerlänning inom Afrika än för afrikanska journalister. För att inte tala om hur svårt det är för dem att få visum till USA eller Europa. Många har frågat mig hur rapporteringen i afrikanska medier ser ut när det gäller det amerikanska valet. Den är rätt så tunn. Delvis för att det inte finns ett lika besatt intresse som hos oss i Norden, men det finns också en annan förklaring: få medier har möjlighet att skicka ens en reporter på plats.