Ormen äter sin svans

De senaste veckorna har jag blivit ordentligt trött på oss journalister och vår bransch.

Trött på flåset, på perspektivlösheten och historielösheten, på tyckandet och åsiktssnickrandet och på den ritualistiska självkritik som betydelselöst avrundar nyhetscykeln.

I ett virtuellt utrymme kämpar vi om plats med varandra – men också med slipade politiker och egentliga sakkunniga, liksom med självutnämnda experter och nättroll.

Allt upprepas om och om igen på en glidande skala av nyheter av större och mindre vikt; allt tär på journalistikens trovärdighet.

Jag vet att det finns bra journalistik, mer så än för 10 – 20 år sedan. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra: Har vi målat in oss i ett hörn genom att låta brådskan och klicken styra?

MTV Uutisets nyhetschef Jussi Kärki skriver ärligt att Hjallis Harkimo har medierna i sitt ledband (21. 1). Leder den insikten till förändring? Nej, för i nästa mening skriver Kärki att Liike Nyt väcker intresse, och att det är ett nyhetskriterium.

Varför väcker gruppen intresse? För att nyhetsmedierna bevakar den. Vi är en orm som äter sin egen svans.

Vi döper riksdagsval till ”klimatval” och sedan till ”invandrarval” och nästa månad till något annat, som om vår uppgift var att göra varumärken, och som om vi tvivlar på att folk klarar av att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt.

På grund av oss kanske de snart inte kan det.

Värst av allt: vi flåsar. Vi förlorar sinnet för proportioner och vi drar slutsatser där inga ännu finns att dra, av rädsla för att någon annan hinner dra dem före oss. Vi glömmer vår viktigaste uppgift: att ställa frågor och ifrågasätta.

Vad hjälper det att Yles Päivi Happonen sakligt sätter brotten i Uleåborg i perspektiv (18. 1), och ifrågasätter polisens sätt att informera om misstankarna, när det sker en vecka efter att skadan redan är skedd?

Vad hjälper en sådan tillbakablick när ett avgörande problem är att journalistkårens flockmentalitet gör det omöjligt för analysen att gå hand i hand med rapporteringen?

Ja vi ska skärskåda polisens sätt att informera men – här är en idé – tänk om vi gjorde det när polisen rapporterar i stället för att en vecka senare beskylla den för frågor som vi inte ställde.

Sexuellt våld mot kvinnor i Finland har länge påtalats som en fråga om mänskliga rättigheter. Hur ofattbart är det inte då att vår regering, i kölvattnet av en besinningslös rapportering om Uleåborgsfallen, utreder om Finland kan tumma på internationella avtal om dessa rättigheter?

Hur ofattbart är det inte att en sådan populism hejas på av dem som önskar att kvinnor som påtalar mänskliga rättigheter ska våldtas?

Vad hjälper det då att Helsingin Sanomats redaktionschef Jussi Pullinen föredömligt på Twitter (18. 1) öppnar upp arbetet med nyheten om regeringens utredning?

Vad hjälper det om journalister framstår som sansade endast i jämförelse med en spritt språngande galen regering?

Den avvägda journalistiken släntrar efter. Den är en falnande glöd, det sista man ser innan mörkret omsluter en gammal nyhet – och sedan kan en ny nyhetscykel ta vid.

Det gör att vi inte kan hantera komplexa frågor med den seriositet som de förtjänar.

Jag vet att jag inte erbjuder lösningar. Jag återkommer till det. Ha överseende med en trött journalist.