Journalisten Marko Hietikko, som i veckan fick Topeliuspriset, vill ha mindre ”rosa fluff” och mer samhällsbevakning.
”Jag brukar likna nynazister vid shiitakesvamp. De trivs när det är mörkt, fuktigt och lagom kvavt. Men om man öppnar fönstren, vädrar och låter ljuset flöda in försvinner de förr eller senare.”
Under de senaste fem åren har Marko Hietikko specialbevakat extremhögern för Svenska Yle. Han har bland annat följt med den svenska och finska motståndsrörelsens utveckling till Nordiska motståndsrörelsen, intervjuat den avhoppade nynazisten Esa Holappa (Finska motståndsrörelsens första ledare), och berättat om kopplingen mellan fotbollshuliganer och extremrörelser (både vänstern och högern).
Hietikkos intresse för nynazister växte redan på 1990-talet då de så kallade vit-makt-skinnskallarna började synas runt om i Finland, också i östra Vanda där Hietikko bodde. Samtidigt blev Joensuu ökänt för sina unga skinnskallar som begick rasistiska brott.
I början av 2000-talet var det lite tystare kring de högerextrema rörelserna men småningom började nazistiska klistermärken synas i gatubilden.
”I det journalistiska kollektivet sågs extremhögern ända fram till Utøya som ett tämligen marginellt fenomen”, säger Hietikko.
Han påpekar att många redaktioner förde en diskussion om hur mycket uppmärksamhet extremrörelserna skulle få – eller om de skulle få någon uppmärksamhet alls. Ofta vann det senare alternativet.
”Den tidigare ganska allmänt accepterade tanken att om vi inte ger dem uppmärksamhet kommer de att självdö och försvinna har bevisligen inte lyckats speciellt bra.”
Hietikko tycker att nynazisterna ska tas på allvar men samtidigt får journalister inte överdriva hotet.
”Det kan slå tillbaka. Om de framstår som häftiga och tuffa blir de lätt glorifierade.”
Den bästa medicinen är med andra ord objektiv och neutral rapportering. Man ska helt enkelt sätta en strålkastare på dem – och på andra extremrörelser, påpekar Hietikko.
Och det är precis det han själv vill göra just nu. Hietikko har länge varit intresserad av att ta sig an temat våldsbejakande islamistisk extremism men säger att han hittills haft svårt att hitta en naturlig öppning till ämnet. Men sedan kom rättegången mot de tre finländarna som misstänks för förberedelse till brott i terroristiskt syfte, vilken Hietikko följde med i Helsingfors tingsrätt i slutet av 2017.
Han lyssnade på vittnesmål, granskade medverkandes ansiktsuttryck, pratade med folk och delade ut en ansenlig mängd visitkort.
”Och plötsligt börjar en helhet som varit ganska svår för mig att greppa öppna sig.”
Hietikko har ett klart och långsiktigt mål: att kunna förklara ”vad som får en 19-årig punkare från Esbo att dra iväg till Syrien och börja kriga med ett rätt odisciplinerat, laglöst och tämligen mordiskt gäng?”
Hietikko konstaterar att han själv inte har svaret. Han har ändå fler tankar om de bakomliggande samhälleliga orsakerna och mediernas roll i födseln av extremrörelser.
Marko Hietikko föddes i Finland 1965. När han var tre år gammal flyttade familjen till Sverige och landade i Skogås, ”en invandrarförort nära Stockholm”.
”Först kom finnarna, sedan turkarna och sedan invandrare från sydligare länder.”
En av Hietikkos sandlådevänner var en av bröderna i det som senare skulle bli Militärligan (känd bland annat för spektakulära bankrån).
”Vi bodde i samma hus och under en tid hängde vi ihop som ler och långhalm. Någon gång har jag tänkt på att jag borde göra en dokumentär om honom och mig och de två parallella spåren våra liv tagit.”
Hietikko säger att det svenska folkhemmet tog hand om barn med olika bakgrund men att segregationen senare satt sina spår. Han beskriver förorterna i Sverige i dag som ett laglöst och kulturlöst limbo. En miljö med organiserad brottslighet och regelbundna mord, en miljö där IS och andra extremrörelser värvar nya medlemmar.
”Stockholmsförorterna var då (sent 1970-tal) som Helsingfors är i dag. Det som bekymrar mig är att vi verkar tillåta att en del av våra förorter blir segregerade – något som inte borde få hända. Utbildningen skrotas och din härstamning och socioekonomiska bakgrund spelar en viktigare roll än din egen kapacitet – det är skrämmande.”
Vilken är då journalistikens roll? Enligt Hietikko är det avgörande att samhällets olika världar kommunicerar med varandra. Han talar om bubblor, polarisering och ekokammare och om hur medierna i Sverige misslyckats kapitalt i att lyfta upp problem som uppstått i ”mångkulturalismens tryckkokare”.
”I folkhemmet har man tigit ihjäl problemen och det leder till att det skapar en distans mellan medierna och dem som lever med problemen. Om vi ger över diskussionen till extremrörelserna förminskar vi vår egen betydelse och är plötsligt inte relevanta för publiken längre.”
Hur tycker du det är i Finland?
”Vi har inte gått lika långt i att förstå och förtiga som svenskarna men det finns, speciellt bland finlandssvenska medier, samma tendens som i Sverige och det är fatalt på många sätt.”
Hietikko säger att han inte har för avsikt att kasta skit på journalistkåren men understryker att det finns en risk för att vi (journalistkåren) tappar kontakten med samhället runt omkring oss ifall vi blir insnöad i vår egen bubbla och mest umgås med varandra. Han skulle också vilja se ett större fokus på samhällsjournalistik och mindre ”rosa fluff” eller mysjournalistik.
Jag frågar honom hur han själv, som privilegierad fast anställd journalist på Yle, håller lågan uppe och om det finns risker med att han blir alltför bekväm av sig.
Hietikko gör en koppling till sina studier i journalistik då han kom i kontakt med den amerikanska författaren och journalisten Hunter S. Thompson (1937–2005).
”Jag läste Thompson och kände som han att jag blev genuint, och personligt, förolämpad av oegentligheter, lögner och samhälleliga missförhållanden. Klarar man av att hålla i den indignationen så är man åtminstone på rätt väg.”
Marko Hietikko, 52
Om att få Topeliuspriset? Känns jättefint. Det känns också som ett kollektivt erkännande att extremrörelser av olika slag är relevanta och att man bör hålla ett öga på dem.
Jobb? Reporter på Svenska Yles Spotlight sedan 2004. Känd särskilt för sin bevakning av extremhögern i Finland och övriga Norden.
Tidigare? Reporter på bland annat Radio Mellannyland (”mitt första radioinslag handlade om effektiverad övervakning av Vandaskogarna för att förhindra julgransstölder”), Borgåbladet, Radio Extrem och teveprogrammet Gogo.
Fritidsintressen? Skytte och kampsport. Är också aktiv reservist.