Finland behöver bättre mediekritik

20 år i fängelse. Det riskerar man få i Zimbabwe om man kritiserar regeringen. Den sista maj klubbade underhuset igenom lagen som kriminaliserar handlingar som skadar landets ”suveränitet och nationella intressen”.

Den kända aktivisten och journalisten Hopewell Chin’ono sammanfattade lagen på Twitter (numera tydligen X): ”Yttrandefriheten är död.”

Det styrande partiet Zanu PF, den störtade och sedermera döde diktatorn Robert Mugabes parti, motiverar lagen med att den ska uppmuntra zimbabwierna att vara mer patriotiska, att älska sitt land och sluta fördöma det. Lägligt inför valet som ska gå av stapeln 23 augusti.

Det finns också en nostalgi med drömmar om en tid som aldrig funnits, där nyheterna var objektiva och man själv fick bilda sin åsikt på basis av dem.

Tyvärr finns det i dag åsikter i vår regering som inte är alltför långt ifrån den zimbabwiska lagen. Obekväma avslöjanden stämplas som häxjakt, kritiker trollas till tystnad för att regeringsprogrammet ska få genomföras ”för landets bästa”.

Den nya trafik- och kommunikationsministern tycker att Yles innehåll är för ensidigt, att mer åsikter på ett brett spektrum bör komma fram, och hon vill minska det politiska innehållet som Yle gör.

På högerkanten finns en bred uppfattning om att journalister är vänstervridna och agendadrivna, och man stämplas som politisk aktivist om man försvarar allas lika värde.

Det finns också en nostalgi med drömmar om en tid som aldrig funnits, där nyheterna var objektiva och man själv fick bilda sin åsikt på basis av dem. Är det tiden av finlandisering, där medierna präglades av självcensur och rädsla för att kritisera politiska beslut, som en del saknar?

Däremot tycker jag att det syns en hälsosam liten öppning i journalistiken: det går till och med att kritisera president Sauli Niinistö. Med de nordkoreanska förtroendesiffror han åtnjutit som landets ledare har det varit något av ett tabu bland journalister att säga något negativt om landsfadern. En sorts självcensur det också.

Men det är en obehaglig utveckling vi ser, där kritik kan mötas av häftigt hat på sociala medier, ibland orkestrerat från hög politisk nivå. Det kan på allvar skrämma till tystnad. Försvaret från medierna blir reaktivt, inte proaktivt.

Jag har länge saknat mediekritik av bättre kvalitet i Finland, där innehåll, val, misstag och övertramp kunde diskuteras från flera vinklar och processer och beslut öppnas upp för en bredare publik. En öppnare kritik skulle tjäna demokratin och det fria ordet, inte minst i dagens samhällsklimat.

För att dra en parallell till Zimbabwe: den största kärleken man kan visa sitt land än att försvara värderingarna för ett fritt, jämlikt och rättvist samhälle. Dit hör också hälsosam, självrannsakande mediekritik.