Journalisten

Hellre hem tomhänt än död

”Helvetes helvetes helvete”, tänkte jag och slöt ögonen.

Det var beckmörkt, vi befann oss på en väg

i en liten sänka mellan två sandvallar omgivna av etiopiska soldater.

En av dem hade precis beordrat vår chaufför att komma med upp för den branta backen på en av vallarna. Nu skjuter de honom, var min första tanke.

Min fotograf väste åt mig att sätta bort telefonen. Jag hade snabbt skickat meddelande till hemmaredaktionerna att vi var i trubbel vid en checkpoint och det var oklart om vi skulle komma tillbaka till hotellet till natten. GPS-trackern spände jag snabbt fast bak på byxorna under blusen.

Utegångsförbudet hade redan börjat och en av soldaterna var rejält förbannad.

När vi alla blev beordrade upp för backen in i beckmörkret var det en lättnad. De skulle knappast skjuta ihjäl oss alla. Efter en ordentlig utskällning fick vi fortsätta till hotellet i Tigrays huvudstad Mekelle.

Orsaken att vi var försenade från utegångsförbudet var att vi hade fastnat i sanden ute på den tigreanska landsbygden.

På dagen verkade allting lugnt. På vägen fanns utbrända pansarvagnar och bilar, men de eritreanska soldaterna hade lämnat området två veckor tidigare.

Det fanns främst åsnor, några människor, en massa sand och taggiga buskar. Och så bergen förstås. Efter två timmars slit kom vi äntligen loss.

Landrovern fortsatte i sakta mak längs med vägen och på vänstra sidan fanns en stor sten. Plötsligt hoppade fem män med kalashnikovs fram bakom den och blockerade vägen.

Hoppsan, hann jag tänka. Buskarna på berget tycktes plötsligt röra sig. De fanns överallt.

Det var rebellsoldater, men de var vänligt sinnade och lät oss fortsätta.

Redan då insåg jag att det skulle bli bråttom att hinna tillbaka. Men vi hade ju inte hunnit fram dit vi skulle, tänk om där fanns någonting? Så vi fortsatte lite till.

Några dagar efter att vi lämnat Tigray kom nyheten att tre människor som arbetade där för organisationen Läkare utan gränser brutalt hade mördats. De hade rört sig i samma områden som vi. Hade de stött på en rejält förbannad soldat som helt enkelt valde att inte skälla ut dem utan istället skjuta dem? Eller rebellsoldater som ville få det att se ut så?

När jag studerade konfliktjournalistik visade vår professor en video. Det var några manliga fotografer, som med glittrande ögon berättade hur de fick adrenalinkickar i krigszoner.

Professorn frågade om vi visste vad de hade gemensamt. Svar: de var alla döda.

Säkerhet är väldigt arbiträrt och svårgreppbart. Saker är sällan vad de ser ut att vara och allt kan förändras på en sekund. Det kan räcka att man har otur och stöter på någon som har en dålig dag. I krig finns regler, men många bryter mot dem.

Att veta vilken risk som är värd att ta går inte att säga på förhand. Det går inte att säga när man är mitt uppe i ett läge heller. Det ligger i journalistblodet att vilja hitta någonting ingen annan gjort förr.

Men att sätta sitt eget eller sina fixares, chaufförers och andra medhjälpares liv i fara är aldrig okej. Det är ansvarslöst och själviskt. Tumregeln bör alltid vara: hellre hem utan reportage än att riskera någons liv.

Att veta vilken risk som är värd att ta går inte att säga på förhand.

Lue lisää aiheista: