Vi och de andra

Jag har bestämt mig för att bevaka romernas nationaldag. Nyfiken och fördomsfri, och kanske lite självtillräcklig, det ska medges, beger jag mig på fest. Det går riktigt bra, tills jag frågar två kvinnor om de små flickorna jag fotograferat är deras döttrar. Till svar får jag vaga axelryckningar. Var är deras mammor då, frågar jag. De pekar på måfå in mot festsalen. Där inne någonstans.

Det var då det märkligaste, vi är ungefär trettio personer på plats och alla känner alla. Jag inser ändå rätt snabbt att det är dags att lägga ner. Det är något jag inte förstår här. Tillbaka på redaktionen blir jag tvungen att googla. Hoppsan. En ny värld öppnas för mig.

Renhetsreglerna handlar om mer än att inte ställa matkassen på golvet. Man talar inte om att man har fått barn eller att man är gravid. Av hövlighet berättar man det inte ens för sina föräldrar.

Så lite visste jag om en minoritet som är mina landsmän sedan ett halvt årtusende tillbaka.

Hur lite vet jag då inte om mina grannar som är nyfinländare? Varför ska de läsa det jag skriver? Ofta är mina intervjuobjekt nyfinländare när det explicit handlar om hur det är att vara inflyttare eller flykting. Sällan eller aldrig frågar jag en muslimsk eller romsk förälder när jag gör en intervju om småbarnsfostran. Och om jag gör det, vilka svar får jag och förstår jag ens kontexten?

Journalistkåren, som jag känner den, är rätt homogen, vi lever våra liv med liknande förutsättningar inom snarlika ramar. Trots att de som bor i söder tror att Österbotten är en strängt religiös avkrok där man på eftermiddagen tar sin dos silvervatten, som ett afternoon tea, sedan man skippat vaccineringen. Där kunde man inte bo utan att få andnöd. Österbottningarna vet i sin tur att ”Hesadajjuna” gnäller lite nasalt, smuttar på sin skumppa och tror sig vara lite mera än vi andra.

Men det rör på sig. Under min tid som journalist har det skett stora förändringar vad gäller kvinnor och män som intervjuobjekt. Kvinnor intervjuas lika ofta i rollen som experter. Vi frågar inte längre per automatik en kvinna i karriären vem som egentligen sköter barnen. Man får vara den man är, och älska den man vill, numera får man inte heller skriva vad som helst i lokaltidningen för att kränka, fast det står så i bibeln.

Vilken är då den gemensamma värdegrunden där vi tar avstamp, med olika bakgrunder i ett politiskt klimat som är allt mera polariserat? Vem är vi och vem är de? Frågan är väl främst hur vi gör journalistiken mera inkluderande och relevant för så många som möjligt. Det blir spännande att vara med, i bästa fall för att bygga broar. Må vi stötas, blötas och utmanas av och med varandra.