I kläm mellan lördagskorven och avokadon

”Ät nötkött och rädda planeten”, ”Klimatlarmet bygger på felaktiga modeller” och ”Larmen har varit falska gång på gång på gång !!” är rubriker jag möter i Facebookflödet. Alla delade från mindre nogräknade webbsidor av människor som borde förstå sig på grundläggande källkritik.

En artikel där en miljöförening råder till måttlighet med julskinkan och Sitras rapport om hur vi borde minska vårt koldioxidavtryck väcker läsarstorm. Att över 1 200 forskare i Finland går ut och stöder klimatstrejkande ungdomar gör varken från eller till. Då har vi inte ens nämnt Greta Thunberg. Hon som vill åt både skinkan och solsemestern.

Att skriva om klimatfrågan är bland det känsligaste man kan ta sig för. Det påminner närmast om flyktingfrågan 2016.

När jag ringer filosofen Thomas Wallgren för att fråga varför folk går i taket, säger han att det handlar om vår uppfattning av frihetstanken. Vi anser oss ha rätt att konsumera utan tanke på konsekvenserna. Och konsumtion är väl just det som vår västerländska framgångsmodell långt utmynnar i, att kämpa sig upp så att vi kan köpa, köpa och köpa. Dubbelgarage, jordfräsar, släpkärror och allt möjligt annat som kan vara bra att ha.

Även om vi inte på länge blivit lyckligare av att konsumera ännu mera, den effekten avtog redan i slutet på sjuttiotalet vet Wallgren berätta.

Om grunden för en lyckad existens ligger i potten är det inte så konstigt om man i desperation griper varje halmstrå för att äta sin biff, oberoende av vem som välsignar måltiden. Andra har sedan länge bytt ut korvskivan på frukostmackan mot avokado och verkar inte störas nämnvärt att inte delta i kapprustningen.

Oavsett hur det hettar till är mitt uppdrag att på något vis ta mig ur min egen bubbla för att kunna ställa de frågor läsarna och lyssnarna vill ha svar på. Men hur gör jag det när vi har så skilda tolkningar av verkligheten och framtiden, så olika syn på var vi befinner oss och vart vi är på väg? Polariseringen formligen rullar fram på datorskärmen.

Jag tror på journalistiken, vi behöver sorterad information och fördjupning. Men ibland funderar jag om någon lyssnar. Eller om vi skriver för de redan frälsta, kanske rent av för varann?

När det bränner till tror jag det finns skäl att tona ner de mest ödesmättade rubrikerna. Istället för att späda på ilskan och polariseringen kan jag välja mina ord och låta sansad fakta tala. Tro på läsarnas förmåga att bilda sin egen uppfattning. Ingen vill blir skriven på näsan och det hjälper inte att ropa åt dem som redan är rädda.

Den svenska forskaren Peter Dahlgren på Göterborgs universitet har kommit fram till att filterbubblor och fragmentering är överdrivna. Även om vi som läsare främst söker information som överensstämmer med vår egen uppfattning är vi inte lika motiverade att undvika information som går emot den. Vi är inte utelämnade åt algoritmerna utan kan nå också dem som satt sig på bakhasorna och stretar emot, dem som finns i mittfåran och även dem som tagit täten.