Det bidde ingenting

Trots mycket prat om samarbete så har de finlandssvenska mediehusen gjort slag i saken främst då ”samarbete” förekommit som första led i det så falska ordet ”samarbetsförhandling”.

Ja, det har funnits gemensamma projekt – om var läsarna känner sig hemma och om deras privatekonomi. I mars sjösätts ett gemensamt fondspel.

Men projekten känns inte som den kraftansträngning som behövs. På sistone har pratet om samarbete ersatts med uppvärmd Ylekritik. Det tyder på att idéerna börjat sina.

Mediehusen ska mätas med sina egna måttstockar. Samarbetet var trots allt ett uttalat mål, en röd tråd genom fjolårets mediediskussion.

Outtalat förblev exakt hur samarbetet var tänkt att skapa en bättre journalistik och lindra tidningarnas ekonomiska lidanden.

En sorts färdkost fanns i professor Tom Morings fjolårsrapport om det finlandssvenska medielandskapet.

Förslagen i rapporten togs knappast emot med odelad entusiasm men allt tydde på att mediechefernas avsikter skulle omsättas i praktiken.

Svante Wahlbeck, vd för HSS Media, ondgör sig över att man inte gör tillräckligt mycket tillsammans. Hans irritation är begriplig. Just den här aspekten av vår bransch är kroniskt trög.

På ett högskolepolitiskt seminarium för ett tag sedan hörde jag landskapsdirektören Olav Jern säga att det bara finns en bransch i Svenskfinland som samarbetar sämre än högskolorna och det är medierna.

Det blir allt svårare att argumentera mot Jern.

De stora förändringarna har gjorts på varsitt håll. Paradoxalt nog syns de främst i papperstidningen.

Åbo Underrättelser har gjort om layouten, Borgåbladet och Östra Nyland blev Östnyland och gränserna mellan KSF-tidningarnas innehåll har överlag blivit luddigare.

Men tanken om en gemensam webbportal, verkar vara begravd – tillsammans med andra idéer.

I vilken grad branschfolket är besviket över det här beror på vilka förhoppningar som funnits.

De flesta är säkert ense om att då det handlar om att inte bara trygga utan också utveckla de finlandssvenska medierna så måste man tänka fördomsfritt.

Men det är skäl att komma ihåg att en strikt ekonomiskt motiverad samarbetstanke är något annat än en som utgår från journalistiken.

Avgörande är att samarbetet stärker de enskilda tidningarnas relevans för läsarna.

Ta som exempel en samarbetstanke som har förverkligats. Tidningarnas gemensamma materialbank används förhoppningsvis i den utsträckningen som relevansen motiverar.

Det handlar om att göra annat än att bara fylla tidningen med text, vilket i sin tur gör det svårt att applicera ett krasst ekonomiskt synsätt på det journalistiska samarbetet.

Trots det här ska det inte vara omöjligt att samarbeta på ett sätt som utgår från journalistiken och inkluderar ekonomin.

Men just nu framstår de finlandssvenska mediecheferna, efter att ha konstaterat stundens allvar och utlovat samarbete, som Mäster skräddare – han som av en bit tyg först skulle sy en rock, sedan ett par byxor, sedan en väst och till slut ett par vantar.

Sedan bidde det ingenting.