Journalisten

Virala nyheter svåra att kontrollera

Dataprogram ska hjälpa journalister att bedöma sanningshalten i rykten som florerar på sociala medier.

Det händer lite underligare saker än vanligt när folk är lediga. Det syns också i nyhetsflödet under semestertider. Då kan man förutom långkörare som Greklandslån, Fennovoima och vädret också läsa om incidenter som: ”Pojke till akuten efter gäddbett” och ”Grävling drack ett sexpack öl”.

Många av de udda händelserna når dagstidningarna via sociala medier. En del nyheter kommer upp varje sommar, som den om vassa pålar som lurar under vattenytan vid badstränder. I mitten av juli kunde Österbottens Tidnings läsare läsa om en vass påle, riktad mot en flytbrygga på en badstrand i Larsmo. Den hade hittats av en simskollärare när hon inspekterade stranden inför dagens simskola. Om något av simskolbarnen hade hoppat från bryggan utan att se sig för hadekonsekvenserna kunnat bli förödande. En förälder satte ut bild på Facebook och ÖT skickade ut reporter och fotograf till stranden.

”Det var ett typiskt exempel på en nyhet som vi tog upp från flödet i sociala medier och gjorde till en egen grej. Det fanns ett konkret fall och det var lätt att hitta intervjupersoner”, säger Sonja Finholm som sedan tio år tillbaka arbetat som nyhetschef på ÖT och från september tar över som chefredaktör.

Även Yle gjorde ett inslag med den hotfulla träpålen och debatten på webben blev intensiv. Teorierna i kommentarsfälten till nyheten skenade iväg och liknade ställvis diskussionerna om vita skåpbilar med suspekta främlingar som dyker upp med viss regelbundenhet. Vissa var övertygade om att det låg ondskefulla avsikter bakom, medan andra pekade på naturliga förklaringar till att träpålen hamnat just där den hamnat.

ÖT följde upp nyheten när polisens utredning visade att det handlade om en åra som troligtvis grävts ner i bottnen av vattnets naturliga rörelser. Den kollektiva paranoian som bubblat upp kunde åter stillas. För allmänheten blev det en påminnelse om att man ska se sig för innan man hoppar i vattnet, också på badstränder.

Finholm ser det som en viktig journalistisk uppgift för dagstidningen att ta upp lokala nyheter som florerar på nätet och avfärda dem eller bekräfta dem.

”Folk delar snabbt utan att kolla om det stämmer. Vår uppgift är att bromsa upp och granska. Att ge läsarna en sanningsenlig och trovärdig beskrivning av vad som verkligen hänt.”

Fallet med åran var lätt att kolla upp, men det finns sega rykten som är svårare att hantera för nyhetsredaktionerna. Under vårvintern delade arga hundvänner i Jakobstadstrakten varningar på Facebook om att hundar blivit sjuka av förgiftade korvbitar som placeras ut av någon förmodad anonym hundhatare. En del var arga på lokaltidningen som teg om illgärningarna. ÖT-redaktionen kollade upp det lokala ryktet, men kunde inte hitta något konkret fall. Liknande rykte fanns också på flera orter i Sverige, vilket ökade misstankarna om att det handlade om en urban legend.

”En första åtgärd är att kolla om det finns en polisanmälan. Ibland handlar det om gamla fall som får nytt liv. Facebook har den fördelen att man hittar konkreta fall och personer som kan intervjuas. Om det är svårt att få någon att ställa upp på intervju eller spåra händelsen i tid och plats kan man utgå ifrån att den inte håller för en faktagranskning”, konstaterar Finholm.

Den granskande uppgiften är ännu mer akut i krissituationer och upplopp, när en uppkopplad mobb reagerar på varje tweet. På University of Sheffield leder Kalina Bontcheva forskningsprojektetPheme, ett omfattande EU-finansierat samarbete som undersöker sanningshalten i flöden på sociala medier. Ett viktigt studieobjekt för projektets forskare var twitterflödet under upploppen som rasade i London under sensommaren 2012. Förutom ett rikligt antal korta rapporter på sociala medier om tumult, spreds också rykten om att farliga djur rymt från London Zoo och att London Eye stod i lågor.

”Sju rykten som då florerade undersöktes på djupet av våra forskare och av dem visade sig ett rykte vara sant, ett kunde inte bekräftas eller dementeras medan fem rykten var falska”, berättar Bontcheva.

På senare tid har det uppstått webbplatser som Faktabaari i Finland och Viralgranskaren i Sverige, där engagerade journalister faktagranskar rykten som sprids på internet. Det är dock ett tidskrävande arbete att manuellt reda ut varje enskilt rykte. Målet för Pheme-forskarna är att skapa algoritmer som i realtid analyserar sanningsenligheten i nyheter som sprids på sociala medier. Forskarna undersöker hur rykten på nätet beter sig, hur de uppstår, vem som sprider dem, hur snabbt de sprids och om det finns dementier mot eller belägg för informationen.

”Vi strävar inte efter ett system som säger vad som är sant eller falskt, snarare vill vi skapa ett verktyg som hjälper journalister att snabbt bedöma sannolikheten i ett rykte på nätet. När datasystemet automatiskt känner igen mönster i rykten och virala nyheter kommer det att ligga ett steg före de faktagranskandewebbplatser som redan finns”, säger Bontcheva.

ÖT uppmanar nyhetschefen tidningens reportrar att hålla sina sociala medier öppna under arbetsdagen.

”Vi har olika kontaktytor och en webbreporter har inte nödvändigtvis samma statusflöde som en enskild reporter.”

Även om det finns en risk att virala nyheter inte är sanna har de sociala medierna i många avseenden underlättat arbetet på nyhetsredaktionerna.

”Facebook ger ett otroligt brett inflöde av tips. Man får in allt från bortsprungna katter till riktigt bra nyheter. Det svåra är att veta vad som är sant och vad man direkt ska sortera bort, men det är samtidigt vårt expertisområde som journalister”, säger Sonja Finholm.

Foto: Många av de nyheter som dagstidningarna publicerar har ursprung på sociala medier. ”De tips som vi får in via Facebook och andra sociala medier värderas enligt traditionella journalistiska metoder. Ibland håller de för granskning och ibland kan vi avfärda dem som bluffnyheter”, säger Sonja Finholm.