Vi kallar Sudan en bortglömd konflikt – och missar helt vad den handlar om

Säger man Sudan så reagerar deflesta sannolikt med ett medlidsamt ansiktsuttryck och ett litet ojoj vi rapporterar ju så lite om kriget. Stackars dem, världens värsta humanitära kris.

Kriget har fått epitetet den ”bortglömda konflikten” i mycket av västerländsk media. Bara man nämner hur bortglömd den är men själv ändå säger ett par ord om hur svårt folk där har det, så kan man sedan klappa sig på axeln och tänka att nu är den avhandlad för de kommande månaderna.

Medan världen genomgår ett paradigmskifte där världsordningen ritas om blir nyhetsrapporteringen allt mer tunnelseende. Fokus ligger främst på krigen i Ukraina och Mellanöstern och på den förändrade relationen mellan USA och Europa, medan resten av världen faller bort.

Rapporteringen om kriget i Sudan är ett perfekt exempel på det.

Journalister rapporteraroftast enligt bekanta ramar. När de ramar vi nu känt i flera år krossas och småningom byggs upp på nytt så blir journalistiken på vissa plan ett sökande i tomrummet som uppstår. Där befinner vi oss idag.

När det gäller krig så träffar de första analyserna inte alltid rätt. Nu har kriget i Sudan ändå pågått så länge att mycket av den slappa analysen handlar om ett ointresse – inte bara från redaktionerna utan från hela EU. Sudan har fått väldigt lite uppmärksamhet i säkerhetspolitiska diskussioner i Europa. Samtidigt följs konflikten nära av en stor mängd grannländer och regionala och inter­nationella aktörer – de aktörer som i högsta grad omformar världsordningen.

Kriget i Sudan är i själva verket ett ­internationaliserat geopolitiskt slagfält, men omnämns sällan som ett ­sådant. Ointresset inom EU för läget visar också på en oförmåga att göra något åt konflikten. EU:s minskande globala inflytande är svårt för många att acceptera. Just i fallet Sudan finns det väldigt lite försök att sätta press på de aktörer som kunde lösa konflikten. De ekonomiska och säkerhetspolitiska relationerna till exmpelvis Gulfstaterna är för viktiga för EU, så man låter dem leda i dansen. EU har krasst sagt inte så mycket press att komma med, och det vill man självklart inte skryta om.

Om vi journalister går efter det våra ledare i väst vill så missar vi en stor del av det som händer i världen. Nedskärningarna i branschen i samband med en omdirigering inom redaktionerna till ett större fokus på säkerhets­politik och försvar på bekostnad av en bredare utrikesbevakning har lett till en utarmning av ämnen – och det gör också den säkerhetspolitiska analysen tunn.

Det blir allt svårare att fullfölja utrikesjournalistikens grunduppgift: att förklara hur världen ser ut och varför – inte att förklara hur våra ledare önskar den såg ut.