Rätt eller fel att ta kontakt med anhöriga?

Är det etiskt korrekt att som journalist kontakta en som nyligen fått veta att hans anhöriga dött i en olycka? Det funderade jag på medan jag körde från Österbotten till Pallastunturi i midvintermörker och -kyla.

Två personer på långtur på skidor hade slagit larm då de plötsligt drabbats av hård vind på en farlig plats. Tyvärr gick det så illa att de hamnade i en lavin och omkom.

Jag kommer själv ihåg hur jag störde mig på felen i rapporteringen kring eftersöket av min far som försvann till havs 2008. Då var jag själv ute och letade med polis och gränsbevakning.

Det handlade inte om att fråga lov, utan om att presentera mig som en av dem som kommer att berätta offentligt om det som hänt.

Just för att undvika faktafel och spekulationer tog jag kontakt med den anhöriga efter lavinen i Pallastunturi. Jag gjorde det via Messenger vilket gav honom en chans att ignorera min fråga. Men han svarade och vi fick kontakt.

Det handlade inte om att fråga lov, utan om att presentera mig som en av dem som kommer att berätta offentligt om det som hänt.

Kontakten hjälpte mig att ordna upp händelseförloppet och detaljerna i mina nyhetsrapporter. Ingen kommer någonsin att veta säkert vad som hände mellan larmet och lavinen men jag kunde åtminstone redogöra mer detaljerat om det jag visste.

I gengäld gav jag uppgifter till den anhöriga som själv inte var på plats vid eftersöket. Jag vet inte hur mycket han fick från polisen så jag ringde honom och berättade vad jag visste, vilket han uppskattade.

Människor reagerar olika vid kriser. Vissa är som jag och vill ta reda på allt i ett försök att förstå, oberoende av varifrån infon kommer. Först därefter kan jag börja processa. Andra kan reagera på annat sätt och därför finns det enligt min uppfattning inget rätt eller fel här.

År 2007 drabbades Finland av skolskjutningen i Jokela. Det kom fram att journalisterna kunde ha skött bevakningen bättre i kontakten med de unga som strömmade ut. Det hände att de inte förstod att de talade med journalister och en del fick ångest av frågorna som ställdes och bilderna som togs.

Efter Jokela blev branschen mycket försiktigare.

Som journalist tar man ett särskilt ansvar när man tar kontakt med människor i kris. Det bör göras med fingertoppskänsla, och man ska veta när man ska be om ursäkt och backa ur.

Men tar man kontakt ska man vara beredd på att löpa linan ut och på att kontakten kan bli tung att bära. Så gick det efter en annan lavinolycka jag bevakade i Norge.

Det fungerade bra med de anhöriga också då, tills jag skrev om en avslutande utredningsrapport som visade att skidåkarna den gången borde ha valt en annan väg.

Det är tuffa smällar som man får vara beredd på.