Rapport från sjuksängen

Jag hade arbetat i flera år innan jag för första gången tvingades erkänna mig besegrad. Jag hade helt enkelt inget annat val än att meddela min chef att jag inte kunde komma till jobbet eftersom jag hade hög feber. Det här betyder förstås inte att jag aldrig var sjuk de tre – fyra första åren av mitt arbetsliv. Burana, halstabletter och te. Försökte hålla ut tills det blev helg för att sedan sova hela lördagen och söndagen. Det var så jag hade fixat det ditintills.

Det här är inte ett försök att försöka skryta om min ”förträffliga” arbetsmoral, för jag tror att det är väldigt många som känner igen sig. Särskilt i början av karriären, då man är så glad men samtidigt osäker, har sitt första reportervikariat och så gärna vill visa framfötterna. För det är givetvis väldans dumt att arbeta när man är sjuk då man riskerar att smitta andra.

Särskilt i början av karriären, då man är så glad men samtidigt osäker, har sitt första reportervikariat och så gärna vill visa framfötterna.

Mitt värsta exempel på det här var för några år sedan då en läkare hade givit mig en kortare sjukskrivning på grund av depression. Trots att mitt tillstånd i högsta grad påverkade min arbetsförmåga tog det mig tre arbetsdagar innan jag fann mod att lämna in sjukintyget till min dåvarande chef. Jag ville så gärna vara någon som mina kollegor alltid kunde lita på och sjukskrivningen upplevde jag då som ett av mitt livs största nederlag. Den gången riskerade jag förstås inte att smitta någon annan men jag var inte särskilt snäll mot mig själv.

Några år och framför allt en trygg anställning senare har jag blivit klokare, i alla fall lite grann. I dag är jag hemma sjuk och det känns faktiskt inte särskilt jobbigt. Å andra sidan skriver jag den här texten från sängen med tre kuddar som ryggstöd, vilket kanske inte är helt optimalt. Jag skulle ändå säga att det är ett steg i rätt riktning.

Något som gjorde en stor skillnad och som fortfarande påverkar mig är coronapandemin. För oss som då hade ett fysiskt jobb att gå till var linjen knivskarp – du fick under inga omständigheter komma till arbetsplatsen om du var sjuk. Inget ont som inte för något gott med sig kan också appliceras på en pandemi.

Frågan är hur länge det här kommer att leva kvar? Antagligen har toleransen för hur mycket man får hosta och snörvla på jobbet redan höjts flera snäpp. För dem som kan sköta sitt jobb hemifrån är steget troligen ännu längre till att faktiskt bädda ner sig och kolla på Netflix istället för på mejlkorgen. Så med risk för att tala i klyschor eller korsstygnscitat så borde vi alla, framför allt unga drivna journalister, våga vara sjuka.