När allt bara fungerar

Jag tog en genväg till ekonomijournalistiken. Det var i alla fall så det kändes när jag för ett år sedan kom till Dagens industri och fick tillgång till deras dataprogram och tjänster.

Ett program öppnar upp börsen och visar dagens aktiekurser, deras historiska utveckling och alla nyheter och pressmeddelanden kopplade till varje bolag, enkelt sökbara. En webbtjänst samlar alla svenska bolags årsredovisningar i en lättöverskådlig form. En annan avslöjar vem som äger bolagen och när ägarna köper och säljer aktier.

Alla tre är betaltjänster trots att mycket av informationen finns gratis tillgänglig för journalister och allmänheten i både Sverige och Finland. Det redaktionerna betalar för är snabbhet och enkelhet. Med tjänsterna får jag tag på siffrorna jag behöver direkt. Dessutom minskar risken för missförstånd när någon kunnigare än jag sammanställt och standardiserat informationen från många olika källor.

Nu arbetar jag på Svenska Dagbladet Näringsliv och har alltså erfarenhet från de båda stora svenska ekonomiredaktionerna Di och SvD, som hör till de två stora tidningshusen, Bonnier och Schibsted. Det är imponerande hur båda husen använder teknik för att underlätta journalisternas arbete. Jag skulle vilja skriva att jag är tacksam för det varje dag, men oftast tänker jag inte alls på det. Allting bara fungerar.

Både Bonnier och Schibsted har relativt nyligen tagit fram egna redaktionsprogram som åtminstone delvis ersätter sådana trotjänare som Newspilot eller Episerver. Utan att avslöja några affärshemligheter kan jag säga att båda gjort det lätt för journalister att skriva, lägga till videos, bilder och grafik, nyhetsvärdera och publicera i ett och samma program.

Ibland tänker jag tillbaka till teknikångesten under tidigare år och på tidigare arbetsplatser. Datorn hängde sig precis när en nyhet skulle ut på nätet. Rubriker klipptes av mitt itu om de inte var perfekt anpassade till programmets fyrkantiga värld, som inte var byggd utifrån journalisternas behov. Jag fick starta ett extra program för att i flera olika steg redigera en bild innan jag kunde använda den i ett annat program. Och framför allt fick jag flera gånger böna och be hos utvecklarna för att få någon bugg fixad.

Det kändes som om de jobbade på en helt annan arbetsplats med andra prioriteringar, inte som att vi arbetade tillsammans mot gemensamma mål. De förstod inte mig och jag förstod verkligen inte dem. Jag hade noll koll på deras arbete och metoder och lyckades därför varken att göra mig förstådd eller bli respekterad.

De som utvecklat programmen jag arbetar med i dag har däremot stor förståelse för hur journalister jobbar. Jag ska också försöka bli bättre och lära mig lite grunder i programmering i höst.

Jag hoppas att man numera slipper teknikångesten även på de finländska redaktionerna. Samtidigt handlar det, som vanligt, om resurser. De stora redaktionerna har råd att ge journalisterna bra verktyg. En liten redaktion får fortsatt förlita sig på billigare men sämre metoder.