Journalister i Vietnam kan skriva om allt utom korruption och mänskliga rättigheter

En ficktjuvsliga har sprängts i Ho Chi Minh-staden, den diplomatiska spänningen växer i Sydkinesiska havet och fotbollslandslaget är taggat inför den stora VM-kvalmatchen mot rivalen Thailand som ska spelas kvällen därpå i Hanoi. I morgonens flöde av engelskspråkiga nyheter på vietnamesiska webbmedier syns ingen uppenbar censur. Tonen i nyhetsförmedlingen följer samma mönster som i de flesta andra länder. Därför ter det sig konstigt att Vietnam ligger på plats 176 av 180 länder i 2019 World Press Freedom Index. Endast Kina, Eritrea, Nordkorea och Turkmenistan har sämre poäng.

Det låter som en fruktansvärd arbetsmiljö för Huong Duan och hennes journalistkollegor i Vietnam, men hon är van med förutsättningarna.

”Jag trivs bra med mitt jobb. Min chef ger mig de mest intressanta ämnena att jobba med och jag får den tid jag behöver för att skriva artiklarna”, säger hon på god engelska.

Vi träffas på Black Bird Café i den gamla delen av Hanoi. Det är en solig och varm morgon, men det höga sorlet från gatan gör att vi valt att flytta oss från uteserveringen in i kaféet.

Duan har jobbat nio år som journalist. Tidigare var hon reporter på en statlig papperstidning, men sedan ett drygt år tillbaka skriver hon utrikesnyheter påprivatägda webbtidningen Soha News. Det där med privatägt är komplicerat i Vietnam, ett av fem länder i världen som fortfarande är formellt kommunistiskt. I teorin äger folket alla produktionsmedel, staten förvaltar dem och företag kan hyra dem för att bedriva affärsverksamhet.

”Den politiska situationen i landet är stabil och jag känner mig inte hotad som journalist. Samtidigt vet alla att det finns både korruption och orättvisor som vi journalister inte får rapportera om. Vi vet var gränsen går och när vi närmar oss blir vi påminda av myndigheterna som kontaktar redaktionerna.”

Det finns många exempel på journalister och bloggare som råkat illa ut när de gått över linjen. Ett aktuellt fall är journalisten Truong Duy Nhat som den 9 mars dömdes till tio års fängelse. Enligt domen hade han sysslat med bedrägerier och missbrukat sin chefsposition på statliga tidningen Dai Duan Ket. Asienchefen för Reportrar utan gränser, Daniel Bastard, kommenterade domen och var övertygad om att Vietnams myndigheter ville statuera exempel genom att straffa honom hårt.

”Förutom medborgarjournalister finns det reportrar och chefredaktörer på statliga medier som försöker flytta gränserna, men de får snabbt myndigheterna på sig. Jag håller mig under radarn så att jag får skriva om de ämnen som jag brinner för”, säger Lam Le, frilansjournalist i Hanoi. Hon anländer med sin scooter till en intervju på ett annat kafé i gamla stan.

Le jobbade två år på statliga webbtidningen Vietnam Express International innan hon sade upp sig för att frilansa.

”Medierna här är väldigt nyhetsorienterade. Jag vill hellre göra featurematerial om sociala frågor. Så länge jag inte skriver om korruption eller mänskliga rättigheter får jag jobba fritt. Jag lärde mig delvis var gränserna går under tiden på Vietnam Express International.”

Hon rapporterar för en del utländska medier, däribland The Guardian och South China Morning Post, och tar även emot uppdrag som fixare åt utländska reporterteam. Dessutom har hon fått ett stipendium från Asia Pacific Forum for Women, Law and Development. Stipendiet ger henne möjlighet att arbeta med långa projekt, bland annat för magasinet New Naratif.

”Frilansarvoden från vietnamesiska medier är låga, utländska medier betalar lite bättre. För att få det att gå runt ekonomiskt bor jag hemma hos min mamma, vilket är vanligt här.”

Ibland inträffar tragiska nyhetshändelser som gör det svårt att blunda för sociala problem. Ett sådant fall var de 39 vietnamesiska migranterna som dog i en långtradare utanför London i oktober 2019. Händelsen väckte starka reaktioner både i Vietnam och utomlands.

”Jag intervjuade anhöriga till offren för The Guardian och trots att de drabbats av stor sorg var de vänliga och svarade på frågor så gott de kunde”, minns Le.

”Det blev också en påminnelse om att många vietnameser tar stora risker för att arbeta utomlands, ofta under dåliga förhållanden. Den tragiska händelsen borde ha följts av en bredare debatt om hur vi ska utveckla landets fattiga regioner så att invånarna inte behöver flytta utomlands och ta sådana risker”, anser Doan.

Hon hyser förhoppningar om att pressfriheten i Vietnam kommer att utvecklas inom den närmaste framtiden.

”Om inte makthavarna bevakas av medierna kommer de undan med vilka brott som helst. Fria medier kan bidra till att göra sociala förändringar och förbättra samhället. Det skulle behövas reformer på många håll här i landet”, säger Doan.

Le är måttligt optimistisk när det gäller Vietnams avancemang på pressfrihetsindexet.

”Ledningen är rädd att fria medier skulle destabilisera landet. Medierna används för att kontrollera opinionen. Det ser man till exempel i samband med protester, när medierna tonar ner konflikterna och försöker dämpa tonläget. Jag ser tyvärr inga tecken på att vi kommer att få större pressfrihet inom de närmaste åren.”

Skribenten gjorde intervjuerna i Hanoi i samband med en reportageresa som finansierades med stipendium från utrikesministeriet.