Fanny Fröman har i fyra år lett barnjournalistikens återkomst

Sanomahuset. Det är folk som stirrar i skärmar, som hamrar på tagenter, som sitter sida vid sida i öppet kontorslandskap. Och så mitt i allt en liten tv-studio med mörka gardiner och en stor tv-skärm som i piggt orange upplyser om att det är här Lasten uutiset filmas in.

Detta är producenten Fanny Frömans rike. Där i rikets mitt ser hon precis lika glad och pigg ut i verkligheten som i fredagssändningarna. Ögonen lyser då Fröman i en skön blandning av fakta, skratt och tyckande öppnar upp begreppet ”nyheter för barn”.

Vi tar det viktigaste först: Barn har rätt till nyheter.

”Jag skulle själv ha behövt Lasten uutiset som barn. Jag minns att jag ibland köpte Iltis i smyg för att få veta vad som händer i världen, i stället för att fråga mina föräldrar.”

För det handlar inte om att dagens barn inte skulle veta så där ungefär vad som händer i världen.

”Nej, barnen vet – oberoende av vad föräldrar tror”, påpekar Fröman bestämt.

Det handlar inte heller om att barn inte skulle vara nyfikna.

”Jag har besökt så många skolor och talat med så många barn att jag är helt övertygad: Barn vill veta. Och medan jag till exempel själv ibland tycker vi har haft tillräckligt om klimatförändringen får vi hela tiden feedback om att vi borde ha mera om den.”

Så vad det egentligen handlar om är att barn har samma rätt som vuxna att få ta del av högklassig journalistik.

Målgruppen för Helsingin Sanomats Lasten uutiset är barn i lågstadieåldern, men bara för att barn är mottagare ska ingen inbilla sig att det är enkelt och snabbt att formulera sig. Helt tvärtom.

”Jag måste fundera på varje ord. Vi kan inte lämna barnen i sticket.”

Så när redaktionen dagen innan filade på inslaget om hur Iran skjutit ner det ukrainska passagerarplanet gällde det att inte gå in på de grymmaste detaljerna. I stället för att konstatera att ”176 passagerare dog i attacken” är det omskrivet till ”alla ombord omkom”. Och man betonar att nedskjutningen ”sörjs världen över” samtidigt som man försöker öppna upp hur situationen eskalerat mellan Iran och USA.

Ingen lätt uppgift, för hur man än vänder på det är situationen skrämmande.

”Därför avslutar vi inslaget med att säga att man ska diskutera med en vuxen om nyheterna väcker frågor.”

Vem som helst som tänker efter ser det logiska och uppenbara i behovet med att förklara omvärlden för barn. Inte för att Lasten uutiset i sig skulle vara en ny uppfinning. På 1990-talet hade till exempel Finlands Svenska Television sitt populära X-tra som till konceptet påminde om Lasten uutiset.

”Precis! Jag minns hur de rullade in tv:n i klassen och jag tror det var via X-tra jag hörde om kriget i Irak.”

Men i takt med krisande medier i Norden i kombination med en inbillning om att barn inte behöver nyheter blev det paus på 2000-talet. Det enda synliga undantaget var långköraren Lilla Aktuellt (började 1993) som fortfarande sänder varje vardag på Sveriges Television (SVT).

I nordisk press var det i Norge man först vaknade till igen. Aftenposten Junior sparkades igång redan 2012 och har nu sålt konceptet också till Postimees i Estland.

I Sverige har Svenska Dagbladets SvD Junior – ett veckomagasin (på papper) som man kan prenumerera på – blivit en framgång sedan lanseringen hösten 2015, medan Dagens Nyheter (DN) svarade bara några månader senare med DN Junior som består av ett uppslag i modertidningen. Hösten 2018 fortsatte expansionen då DN köpte upp anrika barn- och ungdomstidningen Kamratposten.

Det finns alltså ett klart sug: Juniorläsarna är pop igen.

”Lasten uutiset var ju ensamma i flera år. Och i Norge har jag förstått att statsministern själv ringer upp juniortidningen för att erbjuda exklusiva intervjuer. Här i Finland har vi ansökt om intervju med Sanna Marin (sd.), men det har inte nappat än.”

Runt skolor i hela Finland – enligt Fröman i cirka femtusen klasser – visar lärare Lasten uutisets videonyheter för eleverna, ofta som ett underlag för diskussion.

”Vi hade inte egentligen planerat Lasten uutiset för skolorna, så det har varit en oväntad framgång.”

Lasten uutiset tar inte emot annonser ”för närvarande” så det är klart att det åtminstone på kort sikt inte är en lönande affär för tidningen. Men tanken är självklart den klassiska: att vänja barn, framtidens betalande vuxna, vid att pålitliga nyheter fås – i detta fall – från Helsingin Sanomat.

Fröman påpekar att det klassiska ”tricket”, att en vuxen sitter insjunken i en papperstidning hemma i soffan och att barnen den vägen lär sig var nyheterna finns, inte längre funkar.

”Föräldrar sitter ju i dag vid en skärm. Det är omöjligt för ett barn att veta vad exakt de gör där på skärmen. Så de vet inte var nyheterna finns.”

Helt tvåspråkiga Fröman har en känsla av att det är lättare att vara käck och ha ett personligt tilltal på svenska än på finska – ett hantverk som rikssvenskarna behärskar till fulländning. I Lasten uutiset är det däremot slående hur man inte försöker överpedagogisera språket och tilltalet.

”Det är helt medvetet, vi vill inte vara för övertydliga.”

Men en sak vill Fröman inte ge avkall på. Det är att hennes ansiktsuttryck ska vara glatt. Alla barn ska känna sig välkomna i videonyheterna.

”Det är ganska vitsigt när jag besöker skolorna. Många tror att jag är en youtubare, att jag är en kändis och att jag får en massa gratisprodukter. Det är då jag försöker förklara skillnaden mellan innehåll och journalistik för dem.”

Läs också: Lehtitalot kaipaavat uusia yleisöjä – toimitukset vilkuilevat nyt lasten suuntaan