Journalisten

Svår konst att vara politisk och rolig

Journalister rapporterar och analyserar politiska beslut varje dag utan att blinka, men när det gäller politisk satir fegar de ur.

I november får Folkets Dagblad världspremiär på scenen när Wasa Teater sätter upp en pjäs som bygger på Leif Sjöströms serier i Vasabladet. Sjöström fick nationellt genomslag på 1990-talet, när han beskrev det politiska fältet med karikatyrer av makthavare, däribland Paavo

Lipponen, Sauli Niinistö och Ole Norrback. Den politiska satirens tillstånd i Finland i dag anses allmänt vara svag i skuggan av gulliga katter, vardagsmem och buskis.

”När man ser på humorns historia har det helt klart funnits tidsperioder när den legat på en högre nivå. Har vi verkligen inte kommit längre än de ytliga vardagssituationer som i dag dominerar humorutbudet?”, frågar sig Alfred Backa.

Han har ägnat sig åt politisk satir under flera år i Radio Extrem, på ståuppscenen och som HumorkorreVasabladets webbplats. Enligt sina egna ord präglas hans humor av gnällig politisk satir, blandat med trams.

”Man får gärna tramsa, så länge man ifrågasätter något eller har en vidare tanke med sin humor. Humor är bra på att bryta ner komplexa problem och peka på missförhållanden, men den blir tråkig när den försöker komma med lösningar”, säger Backa.

Nu är han aktuell på fredagar på Radio Vega med en serie där varje program utspelar sig under ett visst årtal på 1900-talet. Med historiska exempel kommenterar han aktuella frågor.

”Det är slående hur saker går i cirklar, till exempel frågan om huruvida vi ska släppa fram högerextrema åsikter eller inte. Frågan har återkommit i flera decennier och vi kan se att det inte leder till något positivt att låta dem sprida sitt budskap i yttrandefrihetens namn.”

När Backa rapporterar från år 1946 vet han att han balanserar på en skör tråd.

”Det finns inget i Förintelsen som inspirerar till humor, men däremot tar jag fasta på Nürnbergrättegången. I en av sketcherna är domaren upprörd över att alla åtalade håller på att ta livet av sig. Som lyssnare får man testa hur långt den egna medmänskligheten sträcker sig.”

Förra veckan skrev Hufvudstadsbladets politiska journalist Annakaisa Suni en kolumn, där hon utmanade sina kollegor att våga prova på politisk satir. ”Ge mig en rejäl parodi på Stubb. Han ber ju om det”, skrev Suni. Själv hade hon slipat på olika idéer, men backat ur när prestationsångesten blev för stark.

”Det krävs en trovärdighet och en djup kunskap om politik. Jag känner att jag skulle behöva 20 år till i branschen för att våga göra parodi. Även om man besitter djupa politiska kunskaper och har ett gott självförtroende krävs det dessutom att man har förmågan att vara rolig. Det är kanske där som många journalister ryggar tillbaka”, tror hon.

En annan orsak till ribbskräck inför politisk satir kan vara det juridiska ansvaret för eventuella ärekränkningsåtal från häcklade makthavare.

”Så länge man undviker personliga påhopp och går åt det som politiker gör i sin offentliga roll är man på säkra sidan. Politiker är hårdhudade och det hör till deras roll att bli synade för sina beslut”, säger serietecknaren Sebastian Nyberg som publicerar sina samtidsanalyser på sin blogg och i sina seriealbum.

Han känner sig fri att ta ut svängarna på sin blogg och når publiken direkt. Serierna får en stor spridning med hjälp av twitterlänkar.

”Responsen är oftast positiv, men i de fall när en serie fått spridning i en större krets än den vanliga publiken, kommer en del negativa kommentarer. Då har serien väckt ont blod bland motståndare till feminism eller svenskans ställning i Finland”, berättar Nyberg.

Som satiriker krävs vissa egenskaper. Om man är för starkt ideologisk eller till och med fanatisk ligger man bara i sin grop och kastar lera på sina meningsmotståndare.

”Man behöver vara pragmatiker för att kunna ta in olika aspekter av en samhällsfråga. Jag är själv liberal, vilket naturligtvis sätter sin prägel på mina serier, men jag ser mig ändå som pragmatisk snarare än ideologisk.”

Politisk satir har sin tradition i västvärlden och fortfarande finns förebilderna västerut. Suni ser en rad inspiratörer i Sverige, däribland Tankesmedjan på Sveriges Radios P3.

”De har ett ungdomligt grepp, de är roliga och vågar ta ställning. Och de gör det varje dag, utan att fastna i samma klichéer.”

I Finland ser hon YleLeaks som en förebild.

”Där gör man parodi på nyheter på ett smart sätt, utan att falla för billiga underbältet skämt. Tyvärr är det Putous som sätter nivån på den breda publikunderhållningen här i landet”, suckar Suni.

Hon är övertygad om att politisk satir har en viktig samhällsfunktion.

”Absolut! Det hör till bevakningen av makthavare att behandla frågor med ett annat grepp än enbart nyhetstext eller ledare. Samtidigt är det viktigt att parodiera alla makthavare och partier, inte bara de lätta måltavlorna.”

Sebastian Nyberg håller med om att politisk satir inte får begränsa sig till att driva med tacksamma offer.

”Det behövs mer subtila medel för att gräva fram den essentiella sanningen och presentera den på ett finurligt sätt. De självklara målen undviker ofta granskningen för att de är så grå”, säger Nyberg.

Han har en formel för satir som uppfyller sitt syfte.

”När man ger publiken en ny insikt om en aktuell händelse på ett roligt sätt, då har man lyckats.”

Alfred Backa ser ilskan som en viktig drivkraft för satir, men den ilska som finns i samhället i dag används till annat när humorn befinner sig på en låg nivå.

”En del väljare tror att de driver med politiker genom att proteströsta på populister, men det är inte speciellt roligt. Jag hoppas att det snart kommer nya, arga satiriker som kan göra smart, modern och marknadsanpassad humor.”