Vi intervjuade den ”oskyldiga” tankerkaptenen

Jag höll på att ge upp hoppet, för det var bara en vecka tills rättegången skulle börja. Men så plötsligt gick kaptenen på sabotagemisstänkta oljetankern Eagle S med på att bli intervjuad av mig och kollegan Dan Granqvist.

Snart visste hela Finland – ja hela världen – att han ser sig som oskyldig.

Men var det rätt att intervjua en som misstänktes ha slitit sönder undervattenskablar för att underminera säker­heten i våra samhällen?

Min bror smålog när jag berättade om projektet vi jobbade med. Precis som han ansåg ju de flesta att bara en jubelidiot kan tappa ankaret och släpa det efter sig i timmar utan att märka det.

Jag anser ändå att ingen ska dömas på förhand och att också en brottsmisstänkt bör ha viss rätt att föra fram sin åsikt.

Till exempel det som kaptenen själv påpekade i intervjun: myndigheterna kunde ha stoppat Eagle S framfart tidigare och lindrat skadorna, eftersom de hade känt till det släpande ankaret många timmar före bordningen.

Kaptenen ifrågasatte också Kustbevakningens rätt att ingripa på internationellt vatten.

En del skrupelfria medier gick tidigt ut med kaptenens namn och därmed borde han tidigt ha fått en chans att försvara sig.

Journalistreglerna säger ju att den som blivit föremål för negativ kritik ska höras så fort som möjligt, helst i anslutning till kritiken. Därför kunde vårt scoop gärna ha gått ut mycket tidigare.

Journalistreglerna säger också att journalister inte får påverka myndigheters avgöranden under förundersökning, åtalsprövning och rättegång. Vi får inte heller på förhand ta ställning i skuldfrågan.

När intervjun publicerades hade jag ingen aning ifall kaptenen var skyldig eller inte – och det är också helt ­irrelevant.

Men rapporteringen inför rättegången var färgad av polisens syn. Du kanske minns bilderna som polis och gränsbevakning kablade ut snart efter bordningen. Det var beväpnade styrkor och dramatisk musik – lilla Finland hade flexat musklerna och stoppat ”pirater” till sjöss. I mitt tycke blev rapporteringen balanserad först när kaptenen öppnade upp.

När vi gick ut med intervjun hade vi inte sett förundersökningen och kunde inte verifiera kaptenens påstående: ”Jag är oskyldig”. Det var en brist.

Men vi anade att polisen saknade bevis som kunde binda händelsen till Kreml. För det hade ju varit minst sagt pinsamt att låta kaptenen prata ut i så fall, som att tappa byxorna med kameran påslagen.

Nu har utslaget kommit. Enligt tingsrätten var händelsen en olycka och Finland får inte döma i frågan, just för att det skedde på internationellt vatten.

Det här är den bästa varianten av sanningen. Men utslaget har överklagats och det kan ta år innan saken är färdigbehandlad och kan arkiveras som ett stycke historia.

Under tiden får vi hoppas att vår kritiska infrastruktur får vara ifred.