Vi har glömt varför public service finns och tror att konkurrens är det högsta målet

Sannfinländarna har valt ut Yle som en tacksam måltavla i sitt krig mot ”woke-kulturen” och ”mångkulturalismen”. För Samlingspartiet är Yle en nagel i ögat eftersom public service inte verkar i konkurrens på den fria marknaden. Två olika ideologiska förtecken, samma mål.

Men public service har ingalunda varit måltavla endast för vissa politiska partier. Minns vi hur diskussionen om Yle låtit inom de kommersiella mediehusen, inte minst de finlandssvenska, under de senaste tio åren? När chef­redaktörerna gång på gång på ledarplats ondgjort sig över hur Yle snedvrider konkurrensen?

Medieförbundet (de kommersiella mediernas arbetsgivarorganisation) tog frågan ända till EU. Förbundet uttryckte också besvikelse efter den senaste parlamentariska kompromissen om nedskärningar på Yle.

Medieforskaren Anu Koivunen kommenterade efter nedskärningsbeslutet att public service, liksom bibliotek, är sociala innovationer som aldrig skulle bli påtänkta i dag (Svenska Yle, 13.9). Yle representerar värderingar som inte längre är på mode. När public service-bolag grundades i flera europeiska länder i början av 1900-talet var den bärande idén att en viktig förutsättning för demokratin är att medborgarna, på lika villkor, kan ta del av ett nyhets- och kulturutbud av hög kvalitet.

Men perspektivet har skiftat. Konkurrens är nu ledordet.

Mediehusens argument har varit att om allt kan läsas gratis på Yle, vem har då intresse att betala för de privata mediehusens journalistik?

Det här ses som en orättvisa i sig (vilket är förståeligt), och visst är det rimligt att tänka att det minskar betalningsviljan om man kan få samma innehåll gratis någon annanstans. Men det finns ingen automatik i att andra medier blir bättre om Yle blir sämre.

Det är självklart att det behövs flera medieaktörer för att garantera en god journalistik och Yle varken kan eller ska axla hela ansvaret. Men om det verkligen är journalistiken man vill värna om, borde man lobba för till exempel ett statligt mediestöd också till kommersiella mediehus.

Jag har genom åren tyckt att det är beklämmande att också journalister anammat retoriken om att Yle ”bara får” pengar. Därmed inte sagt att man inte skulle kunna kritisera, eller diskutera, hur bra Yle förvaltar sitt public service-uppdrag.

Men striden om Yle i konkurrensens namn kommer inte att sluta här – och journalister borde vara de första att försvara journalistiken, och inte förvillas att tänka att konkurrens i sig är det högsta goda.