I höst var jag på bio första gången på ett år. Biobesök tycks vara en av de där sakerna som faller bort när man får en bebis. Vi var och såg Lee, filmen om modellen Lee Miller som blev krigsfotograf för Vogue. Liten, men kanske inte speciellt stor spoilervarning: i slutscenen erkänner hon döende för sin son att hon varit en dålig mamma. Jag lämnade biografen irriterad.
Kanske hon var en dålig mamma, men varför odlas myten om att bra krigskorrespondenter per definition är dåliga mammor? Att de älskar sitt jobb mer än sina barn?
Som gravid lyssnade jag också på podden P3 ID:s avsnitt om Barbro Alving, alias Bang, en pionjär bland svenska utrikeskorrespondenter. När hon fick barn ringde hon tre veckor efter förlossningen och frågade chefen om hon inte kunde få åka ut någonstans och jobba.
Igen fick jag känslan av att man glorifierar den dåliga mamman, hyllar att man vill lämna sitt barn för sitt jobb. Det känns som att kvinnor förväntas välja vilken identitet de prioriterar – att vara mamma eller journalist.
I somras ringde en fotograf jag jobbat mycket med i Afrika och undrade om jag ville komma med till Sudan:
”Jag har en väg in.”
Klart som fasen att jag ville. Men precis lika självklart att jag inte kunde. Jag hade en halvt år gammal bebis hemma, och ville absolut inte vara borta från henne i flera dagar, kanske veckor. I början av graviditeten inhiberade jag också en jobbresa till Ukraina. Är jag då en dålig korrespondent?
Det har inte forskats mycket i ämnet, men man vet att mycket förändras i en kvinnas hjärna när hon blir gravid. Den del av hjärnan där man känner rädsla blir större. Samtidigt väcker moderskapet också urstarka vårdinstinkter.
När jag tänker i efterhand tror jag att i många av mina reportage i krisområden skulle ha varit en bättre journalist om jag då redan varit mamma. Jag har träffat otaliga kvinnor i olika delar av Afrika som sagt samma ord:
”I just need to feed my children” – jag måste få mat till mina barn.
På ett intellektuellt plan har jag självklart förstått deras plåga, men inte fullt ut på ett känslomässigt plan innan jag själv blev mamma. Ingenting är viktigare än att ditt barn ska överleva.
När det gäller filmen om Lee Miller så undrar jag egentligen varför det ens var nödvändigt att lyfta upp hennes dåliga moderskap på slutet, filmen handlade inte om det. Men det verkar finnas en obsession att definiera kvinnliga krigskorrespondenter via hurdana mammor de är eller genom att de inte är mammor.
Om moderskapet överhuvudtaget behöver luftas kunde det vara intressant att ställa mer nyanserade frågor, som säkerligen snurrar i många rapporterande mödrars huvud. Kommer jag någonsin kunna åka till ett farligt område igen om jag vet att barnet hemma är oroligt? Kan jag låta bli att åka utan att på något plan anklaga barnet för att stå i vägen? Vad går vi miste om i journalistiken om de kvinnor som rapporterar om krig är barnlösa/dåliga mammor?
Jag vill tro att det går att vara både bra mamma och bra krigskorrespondent samtidigt. Den ena rollen kan till och med göra att man blir ännu bättre i den andra rollen.
