Journalisten

Vem visar vägen i klimatjournalistiken?

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden, frågar Lina Laurent.

D en svenska klimataktivisten Greta Thunberg har med all rätt uppmärksammats för sina insatser för att väcka diskussion om klimatpolitiken – både lokalt och globalt. Journalister har lyft fram hur hon vill få vuxna, särskilt beslutsfattare, att ta ansvar.

”Jag gillar inte när folk säger en sak och gör en annan”, sade hon till exempel i Vasabladet 22 januari 2019.

Samtidigt som journalister och mediehus hyllar Greta Thunberg är det dags för oss journalister, och för mediehusen, att fråga oss när vi agerar på samma sätt, det vill säga säger en sak men gör en annan. Tyvärr känns det som om det sker mest hela tiden.

På ledarplats uppmärksammas nedsmutsning av haven, de globala klimatmålen och nya energiformer regelbundet. I ledarna krävs åtgärder, både av beslutsfattare och av vanliga konsumenter:

”Vi har alla ansvar att konsumera vettigt och inte överdrivet”, skriver Susanna Ginman i HBL (8. 10. 2018).

”Ren och utsläppsfri teknologi är inte längre tomma fraser i företagens strategi utan en central del av deras strategi och investering. Bland medborgarna behövs ett likadant uppvaknande och en liknande attitydförändring … ”, skriver Helsingin Sanomats ledarskribent (16. 12. 2018).

 

Men det finns en kluvenhet, eller dubbelmoral, som blir särskilt tydlig på tidningarnas resesidor eller livsstilssidor som de ofta kallas. Dels ska vi resa klimatsmart, om vi alls ska resa (”Kom ihåg åtminstone de här fyra sakerna om du vill resa ansvarsfullt”, HS, 18. 1. 2019).

Dels ska vi resa som om vi varken behövde tänka på resans klimatavtryck, turistindustrins lokala klimatpåverkan eller på vad resan kostar (”Det här ska du bonga i Dubai – i skyskrapornas stad ploppar det upp nya sevärdheter i snabb takt”, HS, 26. 1. 2019.)

Journalister skriver kolumner om sin egen ångest, om hur de själv börjat åka tåg eller om hur det är deras självklara rätt att få resa vart de vill, när de vill. Eller så passar de på att också i nyhetstexter påpeka att resandet inte är oproblematiskt: ”SFP:s Veronica Rehn-Kivi njuter också på sydligare breddgrader på Madeira klimatförändringen till trots, likaså kollegan Anders Adlercreutz…” Citatet är från HBL som i en nyhetsartikel uppmärksammade politikernas semesterresor under julhelgen (5. 1. 2019).

 

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden? Nej, för det handlar om samma dubbelmoral Greta Thunberg lyfter fram.

Och ja, det finns en stor paradox. Tidningarnas överlevnad hänger delvis på annonser för produkter och tjänster som är direkt skadliga för miljön. Men det finns förstås lösningar. Det gäller att börja med att ställa sig frågan ”Hur bevakar vi klimatförändringen?” Svaret är att det måste genomsyra det mesta, allt annat är ett tecken på att man inte riktigt förstått stundens allvar. Det andra steget är att göra aktiva val, både när det gäller innehållet och annonserna. Vem vågar visa vägen?