Journalisten

När verktygsbacken tryter

Det är intressant att den journalistiska analysen av Touko Aalto direkt gick till hur hård politiken är, skriver Dan Lolax. ”Kanske är vi också ointresserade av andra svar.”

När De grönas partiordförande Touko Aalto efter en tids sjukfrånvaro på Facebook meddelade att han insjuknat i depression och var för utmattad för att arbeta så avslöjade en rad politiska förståsigpåare en begränsad förståelse av inte bara depression utan också av politik.

Ilta-Sanomats ledarsida skrev att bara Aalto vet vad som orsakade depressionen och att det är hans ensak. Men sedan fortsatte man att förklara sjukdomen med politikens ”råhet”, med ett tryck som ”Aalto inte klarade” men som en ”partiledare måste vara beredd att utstå”.

För att två sina händer satte Ilta-Sanomat skulden på sociala medier.

Samma tidnings redaktör Seppo Varjus skrev att Aalto var för ”skör”: ”På politikens topp klarar sig inte människor som av sin natur är snälla och roliga.”

Helsingin Sanomats Marko Junkkari skyllde på De grönas beslut att begränsa sina partiordföranden så att de kan leda partiet i max sex år. Det var självklart att populära Ville Niinistö ville fortsätta, att Aalto klev in i för stora skor och att det här skapade en omöjlig situation, var Junkkaris poäng.

Yles redaktör Sanna Ukkola frågade på Twitter om politiken mal sönder folk. Och så vidare.

 

I skrivande stund har Aalto inte sagt mer om sin sjukdom utöver det han skrev på Facebook. Depressionens art är alltså i dagsläget okänd för oss.

Man kunde kanske ha förlåtit de politiska redaktörerna för att ha spekulerat om sjukdomen, om de gjort det på ett sätt som visat att de förstått vad depression är.

Nu verkar många ha dragit den här slutsatsen:

Politik är jättetufft.

Bara tuffa personer klarar av politiken.

Personer som inte är tuffa blir deprimerade (som om det handlade om nedstämdhet, inte en sjukdom).

Och sedan, som för att visa hur vidsynt man är, ett tillägg om att det är helt okej att inte orka. Tsemiä Touko, liksom.

 

Depression kan orsakas av yttre omständigheter men lika sant är att den kan ha en genetisk förklaring och att sjukdomen kan drabba en person utan uppenbart synliga orsaker.

Det är intressant att den journalistiska analysen av Aalto direkt gick till hur hård politiken är, till hur mycket politiker tvingas utstå.

Någon vill säkert säga att det är självklart. Politiken är tuff på riktigt.

Överväg en annan förklaring: vi journalister är begränsade. Ibland räcker verktygsbacken inte till för att beskriva vad som ligger utanför det egna bevakningsområdet.

Kanske är vi också ointresserade av andra svar.

Varje månad publiceras ett par tre partiundersökningar. Även marginella förändringar blir nyhetsrubriker – för opinionsundersökningar kostar – och partierna positioneras som vore de deltagare i ett långlopp, med riksdagsvalet som målgång.

Till partiundersökningarna kommer en rad andra undersökningar: partiledarnas popularitet, väljarnas generella inställning till partierna och så vidare.

Det här behöver inte handla så mycket om politikens råhet som att vi insisterar att betrakta politiken som ett spel, som en tävling om väljarnas röster där beslutsfattarnas svagheter och styrkor testas.

I en sådan enkelspårig betraktelse kan Aaltos depression bara ha en orsak.

Ja det är möjligt att politiken bidrog till depressionen. Men innan vi vet det med säkerhet ska vi kanske fundera på varför vi så snabbt drog den slutsatsen.

Hur lyder den diagnosen?