Vill ni se en stjärna?

För ett tag sedan gästades tankesmedjan Agendas medieseminarium av Peter Fellman och Heidi Avellan, två finlandssvenska journalister verksamma i Sverige (även om Fellman just nu är USA-korrespondent för Dagens Industri). Bland råden som de gav fanns detta: satsa på journalisterna och gör dem till profiler.

Det rådet kan förstås på olika sätt. Fel sätt vore att tro att ”profil” betyder ”stjärna” och att en journalists kändisskap är målet. Det skulle göra journalisten till vilken mediepersonlighet som helst och själva värvet till en biprodukt.

Typiskt för den här typen av stjärnjournalister – för de finns – är att hen själv blir en skrymmande del av storyn som ska förmedlas. Det här resulterar ofta i en diskussion om journalisten själv – gillar man hen eller inte?

Finland har inte många journalister av det här slaget, om ens några. Det finns så klart journalister som dras med uppfattningen att de själva är skäl nog för folks uppmärksamhet. Sedan finns det delar av allmänheten som kritiserar kåren överlag för att bestå av självgoda divor. Men det är en annan diskussion.

Om mediehusen vill förstå Fellman och Avellans råd på rätt sätt ska de notera ordet ”satsa”. 

En journalists renommé ska nämligen följa av arbetet och hen måste förtjäna sitt anseende på nytt hela tiden.

Satsandet består av olika komponenter, här är några. För det första måste satsningen vara förankrad i en vision. Hurdan typ av journalistik vill mediehuset bedriva och vad ska den fokusera på? Vilken typ av kunnande förväntas journalisten med ansvaret för bevakningen ha?

För det andra måste visionen tillåta lyhördhet. Det gäller att se den okonventionella talangen. Även om talangen inte överensstämmer med ”journalisttypen” kan den mycket väl sammanfalla med visionen.

För det tredje måste man tro på rekryteringen. Det innebär bland annat att det som sitter i väggarna i ett mediehus inte får komma i vägen. En journalist ska ges friheten att axla det ansvar hen getts men inte nekas hjälp då hen behöver den.

Det här skapar kanske profiler men viktigare är att det skapar tillit till journalistiken. Och mediehuset fortsätter nära den förtroendeingivande journalistiken genom att tro på journalisterna, ge dem utrymme och stödja dem. I den mån journalisten på så sätt blir ett ”namn” gör hen klokt i att använda den plattform som följer med det för att gynna journalistikens räckvidd.

Men här handlar det om förutsättningarna för god journalistik och vi måste se bortom stjärnglansen. Inom astronomin har stjärnorna ofta en instrumentell funktion i jakten på planeter som kan hysa liv. Rörelser hos en stjärna kan tyda på att en extrasolär planet, som är väldigt svår att observera, finns i stjärnans omloppsbana.

Så är det också på många redaktioner. Om det finns journalister som är välkända genom värvet så finns det också krafter som utövar sitt positiva inflytande från strax utanför ljuskäglan.

Dessa krafter drar i och knuffar på journalisterna, till journalistikens fördel. De uppmuntrar och kritiserar konstruktivt, rättar stavfel och hjälper journalisten att vara fokuserad.

Sådana krafter behövs då mediehusen satsar på journalistiken.