Under sin långa karriär inom kulturjournalistiken har Tomas Jansson sett 1 162 teaterföreställningar. Han började skriva upp pjäserna i ett tidigt skede, för att inte glömma och för att kunna återkoppla. Just att återvända till arkivet är viktigt i Janssons journalistik.
Jansson har recenserat och analyserat mängder av verk, men att beskriva sig själv är en större utmaning. I sin motivering skriver Topeliusprisets jury att Jansson ”utvecklat ett personligt sätt att jobba, inte minst tack vare sitt omfattande privata arkiv som ger bakgrund och detaljer för uppföljning av reportage och dokumentärer”.
”Något som kan beskriva mig är att jag sparar intervjuer och gärna återvänder till dem. Konstnärer som jag upplever är viktiga tycker jag om att intervjua många gånger. Det har med nyfikenhet att göra, jag är intresserad på riktigt”, analyserar Jansson en smula motvilligt.
Jansson kom in på kulturjournalistik av en slump. Han behövde ett sommarjobb och hamnade på Åbo Underrättelser. Senare behövde han tjäna pengar som ung litteraturstudent och började frilansa om det han gillade – rockmusik och fotboll. På ÅU fick han möjligheten att följa en teateruppsättning på Åbo Svenska Teater från processens början till premiär och sögs in i scenkonsten. När han senare sökte sig till Yle för att frilansarvodena inte räckte till att försörja sig på fanns det redan tillräckligt med redaktörer som jobbade med litteratur. Teatern låg på bordet.
”Dörrar öppnades och jag steg gärna in.”
Under sin karriär har Jansson sett kultursidor döpas om till Kultur och Nöje. Eller till bara Nöje.
”Jag var på utdelningen av Årets kritiska text 2024 – priset som Expressens kulturjournalist Valerie Kyeyune Backström var domare för. Hon varnade för att det finns en risk att kultursidorna blir mer som sommarprat. Det kommer in mycket livsstil på kultursidorna. Det har jag upplevt som sorgligt och det visar en viss förändring i kulturjournalistiken.”
Grunden, upplever Jansson, är fortfarande densamma. Det är recensioner och följandet av konstnärer och verk. Under det senaste året har dock kulturpolitiken tagit plats på den nationella scenen i Finland. Jansson intervjuade nyligen teaterfolk i Ungern för att förstå de negativa förändringarna på kulturfältet som den auktoritära regimen i landet orsakat.
”Det som auktoritativa styren gör först är att gå åt medier och kulturen. Jag funderade på om det håller på att hända i Finland. Det är kulturjournalistikens roll, att undersöka vad som riktigt är på gång. Vad är det makthavarna i Finland vill när man skär ner i kulturen?”
Jansson hänvisar till de inbesparingar inom kulturfältet som regeringen gjort. Drygt 17 miljoner euro ska sparas in från kulturen i år, vilket Jansson påpekar är mycket mindre än vad regeringen delade ut i så kallade julklappspengar. Således väcks frågan om beslutet är politiskt snarare än ekonomiskt.
”Jag skulle vilja veta om man med inbesparingarna tar första steget att påverka vilken konst som görs i Finland. Det känns att det finns krafter som vill öppna för möjligheten att styra konstens innehåll. Där är vi inte ännu men det är viktigt att diskutera och vara medveten om att det kan hända här för att det har hänt på andra ställen.”
Bland de 1162 föreställningar Tomas Jansson sett finns även pjäser skrivna av den omtvistade brittiska dramatikern Sarah Kane. På 1990-talet fick Jansson en ovanlig intervju med henne och de två fann varandra i de gemensamma intressena – rockmusik och fotboll. Jansson antog att han skulle få intervjua Kane ännu många gånger, men hans första intervju blev hennes sista radiointervju i livet. Några månader senare begick Kane självmord.
Genom Kanes arbete kom Jansson även att intervjua den svenska författaren Sara Stridsberg. Jansson intervjuade henne för första gången 2006 då hon hade översatt en Kane-pjäs och han har intervjuat henne igen ungefär vart tredje år sen dess.
”Då man varit med länge finns ett perspektiv och det betyder något. Kort minne är ett problem för kulturjournalistiken, för journalistiken och hela samhället faktiskt. Därför är det viktigt att man försöker hålla de långa perspektiven.”
Kultur som väckt känslor i Tomas Jansson den senaste tiden
Teater: Teater Galeasens uppsättning av Fanny och Alexander i Stockholm.
”Den berörde mig djupt både intellektuellt och känslomässigt och då är jag inte förtjust i teatertrenden att sätta upp kända filmer och romaner.”
Musik: The Cures senaste skiva Songs of a Lost World.
”Definitivt inget nytt band men jag har följt dem i 40 år och är imponerad av att de lyckas blåsa så starkt liv i ett gammalt koncept.”
Film: Bob Dylan-filmen A Complete Unknown. (Finlandspremiär den 7.2)
”Det är ju musik det handlar om och som rockälskare är jag väldigt känslig för hur musik görs på film. Här lyckas man magiskt väl återskapa Dylans musik och tidsandan.

Uusimmassa lehdessä
- Journalistit toivovat viimein pääsevänsä raportoimaan tuhotusta Gazasta vapaasti. Miten sotauutisointi onnistui?
- Yhdistykset haluavat liiton johtoon inhimillisen journalismin puolustajan, joka pärjää työehtoneuvotteluissa
- Puheenjohtajan on katsottava kevään huolia kauemmas
- Yleläiset jäivät odottamaan, kuka saa potkut. ”Nyt katselen ikkunasta järvelle”, sanoo Tapio Termonen.