Dokumentärbranschen vill tackla utmaningar med arbetshälsa – filmskapare kämpar både med sina egna och huvudpersonernas trauman

Frilansare och dokumentärskapare kämpar med flera likadana utmaningar. Arbetet är osäkert, arbetstid och fritid rinner lätt samman och ekonomin är svår att få ihop. Inom dokumentärfilmsbranschen tar man dessutom ofta på sig en eller flera huvudpersoner med egna problem och behov – som inte sällan går före filmskaparens.

”Ibland är man på standby hela tiden. Jag följde en gång farsor som skulle få barn och det kan ju hända när som helst. Det var tungt när man visste att man kunde vara tvungen att åka iväg vilken sekund som helst. Mentalt måste man koppla bort, sen när det händer är det bara att sticka,” berättar Tommi Seitajoki, filmskapare, i sitt delade kontorslandskap i Berghäll.

Han deltog nyligen i dokumentärskaparnas förening Dokumenttikiltas webbinarium som behandlade arbetshälsa.

”Paradoxalt nog hade jag så mycket jobb att jag knappt hann delta.”

Regissörens välmående kan starkt påverkas av huvudpersonerna. Ofta görs dokumentärer om människor som är sårbara och bär på olika trauman. Arbets- och organisationspsykologen Marjukka Laurola är specialiserad på de kreativa branscherna och var med och drog webbinariet. Enligt henne var det ögonöppnande att höra om de situationer dokumentärskapare hamnar i med sina huvudpersoner.

”Jag satt och lyssnade och tänkte att oj, så där traumatiserade människor brukar sällan ens hitta till min mottagning.”

Laurola noterade att dokumentärskapare verkar ha vant sig vid att man ska klara sig på egen hand och tåla mycket.

”Det saknas strukturer för detta. Många verkar också tänka att ’andra orkar ju bra i sitt jobb, varför är det så svårt för mig? Därför är det viktigt att prata och dela upplevelser.”

I Finland har Dokumenttikilta gått i bräschen för att stödja medlemmarna mentalt i sitt arbete. I fjol startade förbundet en serie webbinarium vars mål är att stöda arbetshälsan hos medlemmarna.

”Inom filmbranschen gör man inte mycket sådant här utomlands heller, andra konstbranscher har satsat mer på det”, säger Sanna Kultanen, verksamhetsledare på Dokumenttikilta.

I webbinariet behandlades bland annat samarbetet mellan huvudpersoner och medlemmar i arbetsgruppen och hur man tar hand om den egna psykiska hälsan. Dessutom erbjuds kamratstöd i form av mindre grupper där en av gruppmedlemmarna först går en facilitatorsutbildning.

Kultanen räknar upp olika utmaningar som är specifika för dokumentärskapare och som inte har några enkla lösningar.

”Osäkerheten kring ekonomi och produktionen, blir produktionen ens av? Finansieringsprocesserna förlängs – hur klarar man sig under tiden och hur hittar man motivation? Dessutom måste man hålla huvudpersonerna på ytan och förklara när filmen eventuellt blir av. Det kommer kritik utifrån och man måste konstant motivera sin vision.”

---

Kultanen fick idén om att lyfta fram arbetshälsan hos dokumentärskapare under den prestigefyllda dokumentärfilmfestivalen IDFA i Amsterdam 2019. Där hörde hon i en paneldebatt producenten och psykoterapeuten Rebecca Day diskutera mental hälsa.

”Då talades det ännu inte mycket om psykisk hälsa inom vårt skrå. Sedan kom coronapandemin och man började plötsligt prata om ork och arbetshälsan inom de kreativa branscherna.”

Trots att en stor del av arbetet med dokumentärer handlar om olika sociala situationer med huvudpersoner är hanteringen av dem inte ett ämne som diskuteras mycket i till exempel filmskolor.

”Jag studerade på Arcadas medianomlinje i tiderna och det enda rådet då var att man skulle presentera sig och skaka hand. Det hade gärna fått vara mer information om hur man ska hantera människor i kriser, det är ändå ofta man gör film om människor i konflikt,” säger Tommi Seitajoki.

Framöver hoppas Seitajoki att filmskapare får mer verktyg och metoder för att jobba tillsammans med huvudpersonerna. Han är tacksam för Dokumenttikiltas initiativ men känner samtidigt att branschen är i startgroparna till en bredare utveckling. Förslag som hörts på olika håll är till exempel att produktioner kunde börja budgetera för en utomstående psykolog eller arbetshandledare som skulle finnas som stöd till både filmteam och huvudpersoner. Seitajoki är försiktigt positiv.

Budgetering av det kan säkert vara bra, men filmbudgeten stiger för tillfället inte medan kostnaderna gör det så att föra in nya kostnader i budgeten är inte helt lätt. Vi jobbar med väldigt små budgetar och de som gör filmen måste få betalt för att kunna försörja sig.”

Tommi Seitajoki tittar för tillfället på dokumentär genom fiktionens lins. Han jobbar på ett manus för en kort fiktionsfilm som handlar om förhållandet mellan en dokumentärfilmsregissör och en huvudperson under en inspelning.

”Det är en regissör som är ambitiös och vill göra en fin film och en huvudperson som är traumatiserad och hamnar i en scen där hen inte känner sig bekväm. Jag tycker att publiken borde få se frågeställningar om hur man skildrar verkligheten, både problematiken och metoderna, för att kritiskt kunna titta på journalistiskt och dokumentärt innehåll.”