Journalistreglerna räcker långt, men du kan ändå dras inför domstol. Det vet Annica Lindström som haft ett ärekränkningsåtal hängande över sig de senaste två åren.
För ett par veckor sedan kom domen i ett märkligt rättsfall i Ålands tingsrätt. Journalisterna Annica Lindström och Jonas Bladh stod åtalade för ärekränkning efter att ha publicerat en artikel i Nya Åland och länkat den till webbtidskriften Long Play. Tingsrätten förkastade åtalet och en enig journalistkår kunde pusta ut.
”Det är viktigt att vi får fortsätta citera varandra inom journalistiken och att ansvariga utgivarskapet är begränsat till endast den egna publikationen”, säger Jonas Bladh, tidigare chefredaktör på Nya Åland och sedan 2017 politisk redaktör på Ålandstidningen.
Allt började fredagen 26 februari 2016. Nya Ålands redaktion kontaktades av Long Plays redaktion, som ville dela med sig av ett reportage om en åländsk man som misstänktes för en rad brott i Åbo. Nyans reporter Annika Orre hade tidigare skrivit om tvivelaktiga affärer som mannen och hans bror sysslat med och då kallat honom sol-och-vårare i stället för att nämna hans namn.
Det var alltså en uppföljning av tidningens tidigare rapportering, men nu fanns dessutom tillgång till det gedigna Long Play -reportaget på 30 sidor, Tämä mies on vaarallinen, där mannen ställt upp på intervju.
Den här fredagen var Annika Orre ledig och därför fick kollegan Annica Lindström ta sig an jobbet. Hon satte sig in i fallet genom att läsa Long Play-reportaget och Nyans tidigare artiklar.
På måndagen ringde Lindström upp förundersökningsledare för att bekräfta gamla och nya fall och kollade upp en rad frågor hon ännu ville ha svar på.
”Även om jag har stort förtroende för Long Play gjorde jag min egen research grundligt. Vi valde att inte publicera den misstänktes namn. Det blev en artikel på tretusen tecken och när den kom ut tänkte jag inte mer på det”, berättar Lindström.
Inte förrän en tid efteråt när en reporter från konkurrenten Ålandstidningen ringde upp henne och frågade om det är hon som har blivit stämd.
”Jag hade ingen aning och visste inte ens för vilken artikel jag hade blivit stämd. Jag ringde upp en person på Åland som tidigare hade stämt flera politiker och frågade om det var han som stämt mig, men han intygade att det inte var han.”
Snart fick hon reda på att det gällde fallet med sol-och-våraren och hon kontaktades av polisen som skulle utreda ärendet.
”Jag fick svara på frågorna per e-post och Jussi Salokangas på Finlands Journalistförbund hjälpte mig. I den situationen kändes det skönt att ha stöd av någon som kan mediejuridiken på sina fem fingrar.”
Under tiden fortsatte jobbet som vanligt, förutom att Lindström jävade sig från alla bevakningsuppdrag där de berörda bröderna var inblandade.
”Vi tog polisutredningen på största allvar, men trodde nog inte att det skulle leda till åtal. Därför var det med en viss förvåning som jag öppnade brevet från tingsrätten i januari”, säger Bladh om känslan att bli åtalad.
Det var åklagare Ina Johansson som hade väckt åtal, dels för spridning av information som kränker privatlivet, dels för ärekränkning. Målsägande krävde en ersättning på 62 500 euro av Lindström och Bladh för psykiskt lidande.
”Jag anser att den misstänkte personens namn inte skyddades i och med att Nya Åland länkade till Long Plays artikel där han namnges direkt i ingressen. Det var ett strikt målsägandebrott och det fanns juridiska frågor som behövde prövas av en domstol”, förklarar Johansson.
Att Long Play inte föll under åtalet motiverar Johansson med att målsäganden endast polisanmält journalisterna på Nya Åland, Lindström och Bladh, inte Long Plays skribent.
”Även om jag hade haft åtalsrätt skulle jag ha valt att inte åtala skribenten på Long Play eftersom målsäganden hade upplevt att det var just artikeln i Nya Åland som hade medfört att hans namn offentliggjordes och det var frågan om den typen av målsägandebrott där inget allmänt intresse krävde att ärendet skulle utvidgas att gälla flera svaranden”, tillägger Johansson.
Tisdagen den 13 mars var det dags för rättegång. Åtalet blev offentligt när det lästes upp i domstolen.
”Det var en konstig känsla att sitta på den sidan i rättssalen, men antagligen ändå lättare att vara åtalad i sin yrkesroll än som privatperson”, tror Lindström.
Efter två veckor av spänning kom domen: åtalet förkastades på alla punkter.
Både målsägande och åklagare har en vecka senare anmält missnöje mot domen och Johansson överväger att lämna in besvär inom 30 dagar efter att domen förkunnades.
”Jag tycker att det var en kortfattad dom på en svår juridisk fråga. Bland annat var domen lite väl kategorisk i sin tolkning av begreppet att ’framföra en uppgift’. Därför överväger jag att överklaga”, säger Johansson.
Bladh tycker å sin sida att domen var mycket tydlig och att den bekräftade att Nyans redaktion hade följt journalistreglerna till punkt och pricka.
”Lagarna hänger inte med i digitaliseringen och man kan diskutera huruvida de borde skrivas om så att digitala medierutiner, som att länka till andra medier, beaktas”, säger Bladh.
Lindström beskriver fallet som en jobbig men nyttig process för hennes yrkesutövande.
”Jag har fått fundera på djupet över frågor som är vardag för oss journalister. Har jag tillräckligt på fötterna? Varför skriver vi om en pågående rättsprocess? Hur ser vi på namnpubliceringar? Samtidigt är det viktigt att vi inte ger upp yttrandefriheten av rädsla för att bli stämda.”
Under processens gång har hon fått nya insikter om journalisternas rättsskydd, eller snarare bristerna i detsamma. Det visade sig att Nyan inte hade någon rättsförsäkring. Inte heller Journalistförbundets rättsskyddsförsäkring är heltäckande. Den täcker tvister på arbetsplatser men inte brottsmål.
Eftersom domen var friande slapp Lindström och Bladh skadeståndskraven och staten betalar ut en schablonersättning för rättegångskostnader. Men under rättsprocessen har det hos de åtalade funnits en gnagande osäkerhet också om hur det ska sluta ekonomiskt.
”Vi har fått jättemycket stöd från kollegor och jag är otroligt tacksam över det, men när jag fick veta att åtal väcks ville jag veta vem som står för rättegångskostnaderna eftersom rättsprocesser sällan är billiga”, säger Lindström.
Hon ser ett starkt behov av att utveckla rättsskyddet för journalister. Bland annat föreslår hon en utvidgning av Journalistförbundets rättsförsäkring så att den även inkluderar brottsmål som har en tydlig koppling till jobbet.
”Det kommer knappast att bli färre fall där journalister dras inför rätta. På stora redaktioner finns säkert resurser och bolagsjurister, men vilket skydd har till exempel journalisterna på lokaltidningarna och frilansare i en tid när alla kostnader ses över?”, frågar sig Annica Lindström.
Hur undvika åtal?
Som journalist är det svårt att helt eliminera risken att bli stämd, men här är fyra råd från Annica Lindström:
Be om hjälp. Ta kontakt med personer som jobbar dagligen med mediejuridik. De finns på Journalistförbundet eller kanske i mediehuset du jobbar för.
Inse att du inte är unik. Prata med garvade kolleger för att höra hur motsvarande fall har skötts tidigare. Även om ditt fall säkert har sina egna särdrag finns det ofta motsvarande fall.
Utnyttja det faktum att du är part i målet. Du har då rätt att få ut betydligt fler handlingar i ett tidigare skede än vad du har som journalist. Dokumentera också alla artiklar som PDF:ar och/eller skärmdumpar.
Kolla hur rättsskyddet ser ut på den redaktion du jobbar på ser ut.