Redaktionens kugghjul trivs i bakgrunden

Under de knappt trettio år som gått sedan Anci Varoma, tidigare sekreterare och numera assistent, första gången steg in på Svenska Yle har det gjorts så många omorganiseringar att hon inte kan räkna dem.

”Jag har jobbat på så många redaktioner med en så massa olika system omkring mig att jag inte minns alla. Men trots att organisationerna byggs om så finns det ett grundarbete som måste göras. Så har det varit på 1980-talet och så är det i dag.”

För henne själv har det betytt att hon under åren skött allehanda löpande uppgifter på en lång rad redaktioner.

Sedan 2015 är hon knuten som assistent till nyhetsredaktionen, och numera ser hon bland annat till att både räkningar och frilansarnas arvoden betalas ut som de ska.

Ibland strider hon med de tekniska systemen som också tenderar genomgå förändringar och fungerar som stödperson så inte alla behöver slåss med dem.

”Jag försöker se till att ingen behöver slå huvudet i väggen för onödiga saker.”

Sedan i höstas gör hon det för första gången tillsammans med ett gäng kolleger, ledda av utvecklingschef Anna von Weissenberg. Sammanlagt jobbar nio personer med administration på Svenska Yle – i Böle, Vasa, Åbo och Ekenäs.

”Tidigare har jag varit något av en ensamvarg på olika redaktioner utan några egentliga kolleger. Jag har varit allas och ingens kollega. Det hann gå några år då jag inte ens gick på möten eftersom jag inte hörde någonstans. Så är det inte längre och det tycker jag är bra.”

Det administrativa, ja. Hur man fungerar i den rollen beror förstås på hurdan slags person man är. Anci Varoma har valt att inte bara fokusera på siffersystemen, utan håller gärna ett öga på dem som jobbar omkring henne.

”Jag har säkert alltid varit en person som bryr mig om folk och då blir det kanske så att man gör lite utöver det som krävs av en.”

Konkret kan det betyda att hon ser till att köket hålls städat (”Det tar ju bara några minuter”), att hissen fungerar (”Någon måste ringa reparatören om den är trasig”), att toaletten spolar som den ska (”Jag kan ju lika gärna göra det så det blir fixat”)…

Det kan också betyda att hon dukar upp till fredagskaffe för redaktörer och medarbetare och dessutom ser till att det ofta står någonting hembakat på bordet.

”Nå jo. Fast jag vill inte framstå som en kaffekokare. Det är ju inte mitt egentliga jobb. Det kan låta banalt men det betyder väldigt mycket då man får sitta och umgås med kollegerna en stund varje fredag.”

Små saker som ökar trivseln, säger Anci Varoma.

Många journalister vid fasta redaktioner känner till den här typen av nödvändiga kugghjul som utan att göra något stort väsen av sig styr upp det praktiska.

Dels handlar det om konkret byråkrati. Dels handlar det om att finnas där, kanske hålla lite ordning på redaktionens kaospiloter, ha ett extra öra om någon behöver lasta av sig.

Det många också vet är att just de här stöttepelarna de senaste åren har rensats ut från flera redaktioner i samband med samarbetsförhandlingar.

När vi gör en snabb rundfrågning bland journalister på några av de stora finlandssvenska redaktionerna konstaterar många att det tidigare fanns en sådan person, men den är nu bortsparad.

Vid Vasabladet nämns ändå Maria Åstrand, vid Åbo Underrättelser Marita Eriksson.

Anci Varoma ställer sig i princip realistiskt till omorganiseringar, eller som hon säger: ”Alla chefer vill väl sätta sina spår”.

Samtidigt förnekar hon inte att de hårdaste omläggningarna också har tunga följder, varav just uppsägningar känns mest konkret.

På Yle fick ungefär 74 personer gå 2014 och så sent som i våras hade Svenska Yle en egen runda, som slutade i att sju personer blev uppsagda.

I höstas lades också hela organisationen om, och just nu lever man i efterdyningarna av det.

”Folk blir alltid lite bortkollrade en stund. Hos oss söker den nya organisationen fortfarande sin form. Har den högsta ledningen inte kunnat motivera varför de gör de här ändringarna så blir förstås frustrationen ännu större.”

Ändå tycker hon att journalister numera förhåller sig bättre till omläggningar än förr.

”Jag kommer ihåg den första stora organisationsförändringen, som kom efter att vi under 1990-talet hade fått jobba i lugn och ro. Folk var i panik. Den var helt enkelt en stor chock för många. Det ordnades seminarier om hur man ska handskas med förändring, många motarbetade den och en del vägrade anpassa sig.”

Hon försökte också den gången stöda där det gick. Bland annat köpte hon Spencer Johnsons bestseller Vem snodde osten?, som är en metaforisk betraktelse av förändringar i arbetslivet (se fakta).

”Det är en jättebra bok, som jag läste och sedan fick den gå runt på redaktionen.”

Den första omläggningen har följts av väldigt många fler.

”Nu ändras ju organisationen ungefär vartannat år, och även om inledningen alltid är lite krånglig så har folk lärt sig att grundarbetet fortsätter, trots att helheterna justeras.”

Det som också, än så länge, har fortsatt är fredagskaffet.

Numera sköter Anci Varoma det bara varannan fredag, eftersom hon gick i deltidspension vid årsskiftet.

Sedan hösten dricks fredagskaffet dessutom med mindre hembakat än förr.

”Efter den senaste omorganiseringen blev vi alla i höstas en enda stor helhet. Ibland är det femtio, sextio stycken där på fredagar och då går det inte längre att alltid baka själv. Men något tilltugg finns alltid för dem som samlas.”