Efter Immonen

Vilka lärdomar ska journalister dra av fallet Olli Immonen och det som följt i dess kölvatten?

Allmänt taget: vi måste bli modigare – bättre på att analysera, förstå och förklara. Högerextrema krafter ska kallas för vad de är – ett hot mot alla, inte enbart mot minoriteterna i vårt land. Att förstå nynazismen som en reaktion mot en misslyckad integrationspolitik är att missförstå den.

Bevisbördan ligger på politiker som rör sig i nynazismens närhet. Att Immonen på sin Facebooksida (3. 8) skriver att han inte känner Finska motståndsrörelsen tillräckligt bra för att kunna ta avstånd från den är början på en kritisk diskussion, inte dess slut.

Timo Soinis inledande tystnad och sedan aforistiska blogginlägg ska tolkas till hans nackdel i väntan på tydligare resonemang. Detsamma gäller ministerkollegor som försöker twittra sig ur sin ansvarsposition.

Som alltid är ordvalen avgörande. Vissa ord hjälper oss att fokusera, andra vilseleder. I HSTV (3. 8) ombads den sannfinländska riksdagsmannen Tom Packalén att förklara vad mångkulturalism är. Packalén kunde inte förklara utan slog ifrån sig med att det ”finns lika många tolkningar som det finns människor”, trots att kritiken mot mångkulturalismen är central i Sannfinländarnas politik. Men kritiken genomsyras av antydningar och ogrundade antaganden, bland annat om att kulturer är statiska. Det är de inte. Kulturer är i ständig förändring, i ständig interaktion.

Så länge de inte är tydliga måste Sannfinländarna förklara vad det är i partiet som gör att rasister graviterar mot det. Men diskussionen om rasismen i Finland går inte enbart via Olli Immonen och hans parti.

Frågan om hur det finländska samhället ska se ut måste vara i förgrunden oberoende av hur regeringen ser ut. Invandrings- och flyktingpolitiken är en viktig del av diskussionen och medierna ska se till att den förs.

För att göra det måste vi bli mer alerta och utnyttja de verktyg vi har. Sociala medier är en seismograf och Olli Immonens ökända uppdatering i juli var ett epicenter. Från den spred sig skalvet genom den digitala litosfären. Informationen om att en medlem i Finlands riksdag svurit en hemmagjord faned fick jag via Twitter, inte genom en nyhetsbyrå.

Från morgontimmarna fram till eftermiddagen var det de sociala medierna som både var upphov till och förmedlare av nyheten om Immonen.

De traditionella medierna vaknade till liv med viss försiktighet. Tendensen att använda prefixet ”some” tyder på en osäkerhet, som om ”somekritiikki” gör att redaktionerna har ryggen fri om debatten visar sig vara en dagslända. Ja, ibland rasar debatter med tomteblossets styrka och livslängd. Men om gammelmedia inte vågar ta tag i dem riskerar vettiga debatter att dö ut.

Då debatten tas måste greppet vara hårt. Jobbet är inte gjort då man fått ansvariga att ställa upp på intervju, det är då det börjar. Jobbet är inte att låta dem ”prata ut”. Det är att ställa följdfrågor, vara påläst och påpeka felaktigheter. Jobbet är inte heller att hålla sig till protokollet. Statsministern vill kanske prata om samhällsfördrag men han ska också prata om det vi frågar honom.