Journalister ska förstås fundera på vilken roll de spelar när ”vanliga människor” på ett naivt sätt tillskrivs en endimensionell godhet. Det finns en risk för att pinsamt berörda journalister överkompenserar på ett osakligt sätt om de går från att glorifiera till att kritiskt granska, skriver Dan Lolax.
Fallet Hassan Zubier gör att folk pratar förbi varandra och om olika saker.
Debatten handlar om Zubiers osjälviska handling i samband med terrordådet på Salutorget i Åbo i augusti i fjol. Den handlar också om hans försök att få ett större ersättningsbelopp genom förfalskade arbetsintyg, och om lögnerna om fredsbevararuppdraget och jobbet inom vården.
Här ryms även en fängelsedom för mordbrand och falskt alarm. Ytterligare en tråd handlar om hur Zubier förekommit i rapporteringen – inklusive ett sommarprat i Yle Vega – fram till avslöjandena, och efter dem.
En reaktion på avslöjandena kan sammanfattas som att Zubier behandlats orättvist av medierna.
Resultatet av denna hårda behandling, låter kritiken förstå, är att Zubiers modiga ingripande tillintetgörs. I stället får extrema röster som har svårt att acceptera hjältedåd från en icke-finländare vatten på kvarn.
Min uppfattning är att mediernas rapportering har varit både saklig och motiverad.
Ja, den här typen av avslöjanden fungerar som ”vad var det jag sa”-argument för personer som överlag struntar i fakta – om fakta inte råkar tjäna ingrodda fördomar. Men nyhetsmedier ska inte styras inte av samhällets enfaldiga och avsikten med rapporteringen ska inte vara att fälla någon från en piedestal.
Journalister ska förstås fundera på vilken roll de spelar när ”vanliga människor” på ett naivt sätt tillskrivs en endimensionell godhet. Det finns en risk för att pinsamt berörda journalister överkompenserar på ett osakligt sätt om de går från att glorifiera till att kritiskt granska.
Utan att vara cynisk vill jag påstå att Zubier själv formulerat bäst det han den senaste månaden underkastats.
Under rättegången mot Adberrahman Bouanane kritiserade Zubier medierna upprepade gånger för att ge all uppmärksamhet åt gärningsmannen. Fokus borde vara på offren, menade han.
Den typen av kritik mot medierna är helt befogad men vi har här inte att göra med en antingen-eller-situation.
Alternativet till för stor uppmärksamhet på gärningsmannen är inte att all fokus är på offren. De har inte skapat situationen. Därför är det rimligt att låta dem avgöra hur de vill hantera den offentlighet som kastats på dem. Det inbegriper att välja bort offentligheten.
Zubier valde offentligheten men inte ens det valet innebar inte att han blev en person som motiverade en granskning.
Bland annat därför ringde inga varningsklockor när han sommarpratade för Svenska Yle via produktionsbolaget Parad. Det fanns inte orsak att misstänka felaktigheter i det skedet som programmet bandades och sändes, säger Svenska Yles direktör Marit af Björkesten.
Zubiers roll i offentligheten förändras när att han med falska intyg försökte lura till sig en större ersättning. Efter det var bollen i rullning.
Det sorgliga är att man mycket väl kan tänka sig ett scenario där Zubier öppet berättar om sitt förflutna, inklusive fängelsedomen, utan att för den skull förlora i respekt – snarare tvärtom.
I Shakespeares drama Julius Caesar säger Cassius till Brutus att människan ibland har makt över det egna ödet. Misslyckas människan är det hennes eget fel, inte stjärnornas.
Den här bristen ska vi komma ihåg, också när vi gör stjärnor av medmänniskor.
Uusimmassa lehdessä
- Työelämäprofessori Laura Saarikoski haluaa opettaa kannattavan journalismin tekemistä. Opiskelijoita kiinnostaisi enemmän se, miten jaksaa työelämää.
- Luottamushenkilön on oltava diplomaatti, sanoo A-lehtien Elisa Miinin
- Haastattelun ja taustakeskustelun raja on selvä vain periaatteena