Att bli pensionär. Är det något att längta efter eller att frukta? Eller ingendera?
En vanlig torsdagskväll. Ralf ”Sumpen” Sundberg njuter hemma i soffan. Tv-nyheterna är på. Taxarna Emma och Elli är i famnen. Telefonen ringer: Okänt nummer… vem kan det vara?
Killen i andra ändan talar finska och går rakt på sak: Vill du börja jobba för oss?
I dagens medieverklighet där ordet ”samarbetsförhandlingar” yttras och verkställs betydligt oftare än till exempel ”scoop” eller ”grävjobb” eller ”jobb” överhuvudtaget, hajar den normalt så pratglade Sumpen till.
Vad tusan handlar detta om?
Ja, vad handlade det riktigt om?
Låt oss först se vem vi pratar om. Och var vi är. Solen kikar fram bakom molnen vid horisonten bortom vågbrytarna och klipporna i Östra hamnen i Hangö. Stället är pubcaféet Roxx: Black Sabbath, AC/DC och Rush på låg volym, plinget från spelautomaterna, fräset från en hamburgare som steks i köket.
Och Sundbergs skratt då han återger ytterligare en god historia.
Han har födelsedag i dag och välkomnar sin nya ålder 68 med en axelryckning. Eller nåja, det är lite hur man ser på saken:
”Fy fan för dessa så kallade ålderstillägg” förklarar han, och berättar ingående hur det kunde ta honom en halv timme att ta sig från Kampens busstation till Mannerheimvägen 18 – en sträcka på några hundra meter – när den inflammerade akillessenan (som ett resultat av en höftoperation) var som värst.
Det var år 2011 då han som 63-åring tog steget ut och pensionerade sig helt från Hufvudstads- bladet. Främsta orsaken var att fysiken, den där akillessenan, inte längre höll.
Men senan blev bra, så det blev fixande på stugan i Kristinestad, umgänge med de tio barnbarnen, en tredje skilsmässa, segelbåten som såldes bort, nytt umgänge inom Folkhälsans grupp ”Sega gubbar” i Kristinestad, ja, en njutbar tillvaro, verkar det som.
Och inte hade det varit speciellt svårt att säga adjö till journalistiken heller:
”Nä, det gick förvånansvärt lätt. Men det jag saknar är kollegorna och nätverket. Och jag ska säga dig att inte är det ekonomiskt lätt att vara pensionär, nettosumman vi får minskar varje år oberoende av vad de säger.”
Men en gång journalist, alltid journalist. När Sundberg nu läser sina dagstidningar (Hbl, Hangötidningen, Syd-Österbottningen) i sin nya hemstad Hangö – hitlockad av en son – är det med kritiska ögon.
”Det är slående hur stor perspektivlösheten är. Hur allt känns så tunt. Hur Sipilä & C:o kommer för lätt undan. Ibland känns det som om alla journalister som kunde sin sak är borta.”
Sundberg är en sann journalistveteran med bakgrund både på Västra Nyland (”där lärde jag mig allt”), Yle (Mellannyland, Österbotten och Åland) och Hbl. På Husis var han både korre i Vasa och mångårig Helsingforsbevakare med lokalpolitik som specialområde. Han blev så mångårig att han i stadens fullmäktige ansågs vara en veteran nästan i nestorn Pekka Saarnios klass. Och då ska vi minnas att Saarnio valdes in första gången redan 1968.
En gång journalist alltid journalist betyder också att han ibland fått fast sig själv med att försöka nyhetstipsa Hangötidningen, för visst kittlar det i fingrarna eftersom han ”alltid tyckt om att jobba”.
Så det där oväntade samtalet för en dryg månad sedan kom kanske precis i rätt ögonblick.
”Mannen som ringde ville att jag skulle bli chefredaktör för seglingstidningen Frisk Bris. Två dagar senare träffades vi i Åbo och skakade hand. Jag var tillbaka i arbetslivet!”
Bland yngre journalister finns ett visst motstånd mot att pensionerade journalister tar yngres jobb för ett (ofta) billigare pris. Sundberg förstår problematiken, men suckar en aning:
”Hur vi pensionärer än gör blir det fel. En del tycker att vi skor oss på samhällets bekostnad när vi inte jobbar, men sen när vi jobbar heter det att vi stjäl andras jobb. Jag har i alla fall gott samvete för jag vet att ett par yngre journalister tackade nej till uppdraget före mig”.
Tidskriften utkommer varannan månad så det är inte frågan om ett heltidsjobb. Till avtalet hörde att Sundberg skulle grunda en egen firma och köpa en bärbar dator. Kameran stod utgivaren Tuulimedia Oy för.
Varje nummer har ett budgettak för frilansarvoden, men en finlandssvensk tidskrift som Frisk Bris bygger förstås också på entusiasm och så kallat talkoarbete. Och är man chefredaktör så innebär det också att redigera och läsa korrektur.
”Det är ju inte alla gånger roligt att hantera andras texter. Ibland tänker jag för mig själv att det hade gått snabbare och lättare att göra allt själv…”
Men skriva kommer Sundberg verkligen att få göra. Hans vision är att skapa en seglingstidning som ska handla mera om livet ombord på skutorna än om ”museer och annat som händer på land”. Till exempel ska han i sommar segla med en familj och göra en följetong om livet ombord.
För även om han nu kan titulera sig chefredaktör är Sundberg övertygad om att man ska se upp med att bli chef. Hantverket – journalistiken – är det viktiga, inte byråkratin.
”Den bästa och vettigaste homman som finns är att vara reporter. Det där att grabba telefonen, att drivas av nyfikenheten, att ta reda på, att komma ut från redaktionen, att träffa folk, att ställa frågor”.
Att börja skriva om segling är inte heller ett långt steg för Sundberg. I många år gjorde han sommarbilagor för Hbl om segling och som en aktiv seglare själv – snart ska han köpa en ny segelbåt – kommer passionen och jobbet att nu mötas nästan dagligen.
Det är nu Sumpen ivrigt börjar berätta om isjaktssegling och överraskande möten med världsmästare och om vilken typs av jollar han trivs med och har du hört att och visste du att och och och …
Det är nog bäst att lämna allt det där till Frisk Bris läsare.
Har då mannen som nu är back in business ett gott råd till kommande och nuvarande pensionärer? Ska man försöka jobba vidare om man har hälsan i behåll, eller ska man sluta helt och hållet?
”Det måste var och en avgöra själv. Men det är viktigt att hitta ett sammanhang, umgås, vara aktiv, gå på teater, sköta om hälsan, inte bli hemma och sitta. Det blir ju ändå avfärd förr eller senare, men bättre att ha skoj så länge det varar.”
Frisk Bris
Nordens äldsta båttidskrift.
Första numret utkom 1899, började utkomma regelbundet några år senare.
Format: A4. Omfång: 52 sidor varav ca sju är annonser. Upplaga: drygt 2000 ex.
Såldes i september 2015 av KSF Media till Tuulimedia Oy, som är ett litet företag i S:t Karins.
Tuulimedia ger även ut finska tidskriften Purje.