Läsarnas kommentarer – de älskar dem och vi hatar dem

Alla mina artiklar på Yles sajt är inte öppna för kommentarer. Men när de öppnas brukar jag ibland följa diskussionstråden och sucka.

För ärligt talat, det gläfsas friskt och få av kommentarerna gör mig någonsin klokare ­genom att bidra med fakta eller nya synsätt.

Numera är det här inte bara en känsla, utan ren och skär fakta.

Forskarna Klas Backholm och Kim Strandberg vid Åbo Akademi har fördjupat sig i mediernas diskussionstrådar i Svenskfinland, och tidigare i år presenterade de sina slutsatser vid seminariet Mediespråk i Vasa.

De två forskarna har frågat hur journalisterna och ­publiken ser på kommentarsfunktionen. De har också följt med diskussionerna själva. Och bilden de målar upp är inte särskilt upplyftande.

Till att börja med är de allra flesta enbart fönstertittare. Bara en femtedel av de som svarade på forskarnas enkät hade kommenterat själva. Andelen som läste kommen­tarerna var betydligt större, det var bara en liten minoritet som svarade att de ”aldrig” läste kommentarerna.

Varför vill så många läsa vad andra tycker? Jo, vi ­människor är nyfikna och vill se hur andra tänker i olika frågor. Och vi gillar att dra på smilbanden – hela tre av fyra svarande ser diskussionstrådarna som ren och skär underhållning.

Ni vet när någon i en tråd skriver att de poppar popcornen. Den här unika studien visar att vi är många som gör det!

Forskarna Backholm och Strandberg ställde en avgörande fråga i Vasa: Har kommentarsfunktionen något ­existensberättigande längre eller orsakar den bara en massa extraarbete på redaktionerna?

Vi journalister ska trots allt främst ägna oss åt journalistik och inte lägga en massa arbetstid som moralväktare på våra egna sajter. Studien visade nämligen att nätdebatten domineras av få, att respekten för andra lyser med sin frånvaro och att trådarna inte får folk att reflektera, lära sig eller ändra åsikt.

Samtidigt vet vi att en artikel med många kommentarer genererar många klick. Och vem gillar inte chefens ryggdunk?

Vi på Yle är i dag rätt restriktiva med att öppna kommentarsfältet. Oftast är det stängt, och när det öppnas försöker vi styra debatten med en inledande fråga.

Inte heller det är enkelt eftersom vi därmed borde refusera kommentarer som inte svarar på frågan – oberoende av hur smart inlägget annars är.

Jag för min del gillar all publikkontakt. Det får mig att känna att mitt jobb är viktigt. Och det är trots allt bättre att folk kommer till tals på en modererad arena där anonyma tokstollar inte tillåts härja fritt.

Men om någon kommer med goda argument om motsatsen kan jag ändra åsikt.