Du skall icke normalisera

Om man utgående från en samlad kritik mot journalister skrev tio budord tror jag att ett av dem skulle lyda ”Du skall icke normalisera”.

När Yle gör ett reportage (27. 10) om två unga finländare som, vore de inte rasister, kunde vara vilket par som helst, gör sig Yle då skyldigt till att normalisera rasism? Får Yle något som är förkastligt och oönskat att framstå som normalt, till och med önskvärt?

Sådan kritik är inte alltid ogrundad men jag har en känsla av att just det här ordet, ”normalisera”, används mer reflexmässigt än genomtänkt. Det är ett sätt att ventilera frustration över att journalister skriver om sådant som läsaren tar avstånd från.

Själv tycker jag inte att Yle normaliserade rasism. Men många tycks ha dragit motsatt slutsats, därför några följdfrågor. Handlar det om en medveten normalisering, eller har Yle naivt och omedvetet sprungit rasisternas ärende?

Påståenden om att vi har ett rundradiobolag med en rasistisk agenda kan inte tas på allvar. Samtidigt innebär kritiken att nyhetsmedier oavsiktligt normaliserar förkastliga åsikter ofta att journalister omyndigförklaras.

Det är klart att också de mest garvade murvlar gör misstag. Men står man i beråd att kritisera journalister för att göra människofientliga idéer salongsfähiga så är det vettigt att sätta kritiken i ett sammanhang. Det här innebär inte bara att man tittar på hur journalisterna visat sin kompetens tidigare, utan också att man funderar på vad de vill uppnå med reportaget.

Kritiken mot Yle samlas kring två ståndpunkter. Den ena gör gällande att reportaget om Venla och Miska inte borde ha gjorts över huvud taget, som vore mediers bevakning i sig en legitimering av det som bevakas. Själv har jag svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Upprördhet ska inte vara journalistikens ändamål men reaktionen kan vara del av en diskussion som är motsatsen till en enkelspårig normalisering. Också diskussionen är en del av sammanhanget.

Den andra ståndpunkten i kritiken handlar om hur Yles reportage gjordes. Den springande punkten verkar vara beskrivningen av huvudpersonernas vardag. Men att beskriva en vardag där hatfyllda ideologier förekommer är inte att normalisera. Snarare är det en påminnelse om hur nära inpå dessa ideologier finns. Det är också en påminnelse om den ytterst normala skepnad som ideologierna tar.