Medan jag skriver är den så kallade vapenvilan i Gaza två veckor gammal. Israels ockupationsarmé har ändå inte slutat skjuta och döda palestinier. Islamistiska, terrorklassade Hamas har ökat kontrollen över Gaza och dess väpnade grupper har dödat Gazabor de ser som förrädare.
Jag vill veta hur finländska journalister kunde skapa relevant journalistik om Gaza utan att resa dit och möter upp med journalisten Randa Al-Dawoudi från Gaza. Hon har bott i Finland sedan sommaren 2024 och skriver som bäst en bok om kvinnor i Gaza.
”Jag tycker att journalistiken borde fokusera mer på livet i Gaza och inte endast på döden. Gaza borde ses som en plats full av berättelser om människor som lever sina liv under ockupation.”
Al-Dawoudi tycker att journalistiken borde återge Gazas invånare deras mänsklighet – det skulle inte heller skada att områdets historia före 2023 skulle synas mer i medierna, anser hon.
Israel har hindrat journalister utifrån att besöka Gaza för att jobba, samtidigt som långt över 200 journalister från Gaza dödats av israeliska soldater.
”Tala med palestinska journalister i Gaza, kontakta vanliga Gazabor för att vi ska få höra deras röst.”
Al-Dawoudi vill att omvärlden ska se Gazaborna som de mångdimensionella människor de är, med sina olika drömmar och varierande politiska åsikter – många stöder inte Hamas.
”Vi behöver nu rapportera om dem som överlevt folkmordet. Och vi som journalister kan inte skylla på att vi inte kan resa till Gaza – de sociala medierna är fulla av resurser och information.”
Till exempel med hjälp av det uppenbara sökordet Gaza kombinerat med ”life”, ”art”, ”music”, ”dance”, ”school”, ”books” öppnar sig nya världar och människor. Det här är ett första steg – sen tar förstås den vanliga journalistiska arbetsprocessen vid.
Jag frågar Randa Al-Dawoudi vad hon själv tänker när hon ser videor från dagens Gaza med dansande barn, ungdomar som åker skateboard och spelar gitarr.
”Jag ser människor som försöker överleva – som försöker leva för att inte dö. Det sänder också ett väldigt starkt och tydligt budskap till världen: ‘Vi vill inte bli dödade, vi vill leva våra liv som barn’.”
Randa Al-Dawoudi är ofta i kontakt med vänner som jobbar som journalister i Gaza – de är trötta hela tiden och beskriver hur de nästan tappat alla känslor.
”De upplever att de inte kan stanna utan bara måste fortsätta gå framåt och fortsätta rapportera.”
Al-Dawoudi minns då hon i ett videosamtal med en journalistkollega i Gaza kände att hon behövde be om ursäkt innan hon ställde den vardagliga frågan ”hur mår du”.
”Min kompis sade ‘Snälla: ställ den frågan. Att få berätta hur jag mår är det enda sättet som får mig att känna att jag ännu lever.’ Det svaret var väldigt chockerande! De palestinska journalisterna vet att omvärlden ser på dem som mänskor som kan dödas när som helst.”
Jag talar också med den palestinska filmregissören Areeb Zuaiter som bor i Washington DC.
Hennes flera gånger prisbelönta dokumentär Yalla Parkour – en film som lyfter fram en grupp ungdomar som tränar parkour i Gaza – visades på Kärlek & Anarki-filmfestivalen i Helsingfors.
Hur kom Zuaiter på idén? Allt började 2014 då ett blodigt 50 dagars krig mellan den israeliska armén och palestinska väpnade grupper pågick.
”Jag var förkrossad då jag följde med nyheterna och alla som dog i offensiven.”
Mitt i förödelsen såg Areeb Zuaiter ett videoklipp med ungdomar som hoppar och springer i staden Khan Yunis, med bomber som exploderar i bakgrunden.
”En av parkourutövarna vänder sig mot kameran och ler – hans leende påminde om min mammas leende. Jag kände att jag måste få kontakt med dem som var med i videoklippet.”
Zuaiter fick kontakt med Ahmed Matar som filmar parkourklubben PK Gazas äventyrliga videor. Zuaiter fascineras av de våghalsiga killarna i Gaza. Ahmed Matar blir filmens huvudperson.
”På ett symboliskt plan imponerades jag av hur energiska de var, hur de konkret tog sig över alla dessa betonghinder i denna belägrade zon som sedan länge beskrivits som ett utomhusfängelse. Alla deras rörelser bara utstrålade en sak: frihet.”
Vad tycker du att journalister kunde tänka på för att skapa relevant journalistik om Gaza?
”Det som tilltalar mig är de personliga berättelserna. Mitt råd är att spåra upp enskilda personer och berätta om detaljerna i det de går igenom.”
Så berättar Zuaiter om en konstnär i Gaza som hon pratade med via Zoom nyligen. Konstnären blev tårögd då Zuaiter berättade att för henne är en kopp kaffe dagens höjdpunkt.
”Han berättade om hur till och med att laga kaffe är en utmaning då det är stor brist på kaffebönor i Gaza. Han måste späda ut de få kaffebönorna med krossade kikärter! Sådana här detaljer hör vi inte i nyheterna – du får höra om det när du talar med folk om deras vardagsliv.”
Så berättar Zuaiter om en konstnär i Gaza som hon pratade med via Zoom nyligen. Konstnären blev tårögd då Zuaiter berättade att för henne är en kopp kaffe dagens höjdpunkt.
”Han berättade om hur till och med att laga kaffe är en utmaning då det är stor brist på kaffebönor i Gaza. Han måste späda ut de få kaffebönorna med krossade kikärter! Sådana här detaljer hör vi inte i nyheterna – du får höra om det när du talar med folk om deras vardagsliv.”
Uusimmassa lehdessä
- Ammattiyhdistysliike on rakentanut Suomeen vuosikymmenet yhteiskuntarauhaa. Nyt liitot miettivät, kannattaako yhä olla kiltti.
- Aiot eläkeläisenä viedä nuorilta journalisteilta työt, Ruben Stiller
- Mediespråk i Åbo bjuder på ideologiskt språk och utrikesbevakning
- Työelämä muuttui, ja siksi liittojenkin on pakko