Snack i studion är inte samma sak som det gedigna journalistiska arbetet

Under den tid jag varit föräldraledig har min främsta kontakt till mitt professionella värv bestått i att skriva krönikor.

Samtidigt som det är en ynnest att kunna föra fram sina analyser och perspektiv, har jag också upplevt att något väsentligt saknats. Som journalist är jag intresserad av att ta reda på saker och träffa nya människor, som kan ge ny kunskap och nya perspektiv både för mig och för publiken.

Det här blev tydligt när jag åkte ut på ett så simpelt uppdrag som att intervjua ”farmor på ungdomsgården” i Pargas. Det var befriande och energigivande att ta del av en annan människas berättelse och sätta sig själv åt sidan.

Intervjuer med olika människor är självklart kärnan i journalistiken och det som de flesta journalister ägnar sig åt. Men jag börjar tänka på vad en producent på Yle nämnde till mig i samband med utvecklandet av ett nytt program: att hen upplever att journalister själva hörs ganska mycket i etern och att det finns ett värde i att höra mera ”vanliga människor” om deras livssituation och tankar.

Under de senaste tio åren har utvecklingen inom Yle varit att minska radioinslag till förmån för att reportern talar i studion. (Jag har bara hört berättas att radioreportage existerade någon gång i tiden.) Gedigna aktualitetsprogram har ersatts av samtalspoddar. Allt det här framhäver reporterns position.

Nedläggningen av Aktuellt 17 för några år sedan, med motiveringen att Nyhetspodden ersätter bortfallet, är ett exempel på hur utrymmet för det klassiska nyhetsarbetet minskar till förmån för intervjuer med journalistkolleger eller experter.

Det här ska inte läsas som en kritik av nyhetspoddar, de förtjänar absolut sin plats i programutbudet. Men det är viktigt att komma ihåg att en kvarts intervju med en person inte är samma sak som att en reporter försöker ta reda på fakta om olika sakförhållanden genom att tala med flera personer och belysa olika perspektiv på en fråga.

Detta görs såklart dagligen på nyhetsredaktionerna, men strävan att hitta nya former för berättande verkar skapa en förskjutning mot mera snack i studion. Det är förstås billigare, men något går också förlorat.