Journalisten

Wallraff 2.0

Hur det egentligen ligger till med de cyklande matbudens arbetsvillkor? Nyhetssajten Breakit ville ha förstahandsinformation, se och känna själva, och valde att låta Erik Wisterberg wallraffa, berättar Lina Laurent.

När nyhetssajten Breakits reporter Erik Wisterberg inleder sin drygt två timmar långa livesändning (på Facebook) från cykelsadeln i Stockholms innerstad tar det inte lång tid förrän begreppet ”liveraffa” är myntat. Wisterberg har i två veckors tid jobbat som matbud för Uber Eats och Foodora och under sitt sista arbetspass sänder han live.

Samtidigt som Erik Wisterberg väntar på beställningar, flåsar upp för Söders backar och levererar lunchmat till hungriga stockholmare svarar han på tittarnas frågor och kommentarer (över 200) och berättar om bakgrunden till granskningen.

Målsättningen med Breakits rapportering är att ta reda på hur det egentligen ligger till med de cyklande matbudens arbetsvillkor. Nyhetssajten ville ha förstahandsinformation, se och känna själva, och valde att låta Erik Wisterberg wallraffa.

 

I ett klassiskt wallraffreportage jobbar en journalist i månader under täckmantel. Hen infiltrerar sig i slutna sällskap eller arbetsplatser eller försöker leva som någon annan.

Förebilden är den legendariska tyska grävande journalisten Günter Wallraff som bland annat jobbat som turkisk gästarbetare och telefonförsäljare. Det finns förstås många till. Bland andra Fabrizio Gatti som i boken Bilal reser med människosmugglare genom Afrika. Eller Shane Bauer som för Mother Jones jobbade fyra månader som väktare i ett privat fängelse i Louisiana.

Wallraff 2.0 kulminerar i ett ”liveraff” där fokus är på reporterns egna upplevelser. Publiken engageras att ställa frågor och till att sprida nyheten. Texter och videor varvas med långa bakgrundstexter, uppföljande artiklar och korta puffar för sociala medier. Tittaren får känslan av att granskningen är ett teamjobb, inte resultatet av en ensamvargs arbete.

 

Breakits livesändning på Facebook lockade över 40 000 tittare. Det känns hisnande, inte minst med tanke på att tittaren 95 procent av tiden endast ser Erik Wisterbergs huvud, en grå himmel, hustak och trädtoppar. Under korta perioder är skärmen dessutom svart eftersom Wisterberg lägger mobilen/kameran i väskan då han hämtar och lämnar maten. Stundvis är bilden rejält skakig men ljudet håller god kvalitet. Katastrofal som sändning – eller så inte. För här finns en närvaro och en möjlighet till delaktighet.

Erik Wisterberg pratar med tittarna, inte till dem. När han cyklat 15 minuter till en restaurang för att plocka upp en beställning som i sista stund avbokas känner tittaren med den svettiga och andfådda reportern. Och när Wisterberg efter två timmar berättar hur mycket han tjänat på dagens jobb får siffrorna en helt ny innebörd. Före skatt är lönen 75 kronor – det blir 3 euro och 90 cent per timme.

Breakit bjuder på ett fräscht grepp som inger hopp åt oss andra i branschen. Dessutom glädjer Stefan Lundells ord extra mycket. Lundell är Breakits medgrundare och största aktieägare. I en krönika lyfter han fram att genomslaget varit enormt och att nyhetssajten slår alla tiders besöksrekord. Investeringen på cirka 100 reporter-timmar har definitivt lönat sig, säger Lundell och påpekar:

”Riktig journalistik är bra för affärerna.”