Den som håller i trådarna

Vaktmästaren som sömnigt lyfter blicken. Hissens vanligen så diskreta pling som i ödsligheten skriker likt ett brandalarm. Den tomma korridoren. Men se vad som syns genom fönstret: en kille i shorts som suger på en cigarrett!

Det är han. Han som rent tekniskt ska slussa Svenskfinland från sömn till vaket tillstånd, från Nattklassiskt till live.

Klockan är 05.31 och medieteknikern Johan Hellman har rökt färdigt, han vandrar in, hälsar på en handfull morgonpigga Svenska yle-journalister, slår på lamporna i teknikstudion N3, slänger ryggsäcken på stolen, knäpper på några knappar, och säger de förlösande orden:

”Jag hatar de här morgonturerna”.

Nåväl. Nu gäller det att fixa till inställningarna på teknikerbordet, justera ljudnivåerna, kanske lite mera kompressor och sedan kolla genom dayplanning noga: Är alla program som ska spelas upp på morgonen och förmiddagen på Radio Vega verkligen insatta? Har de rätt längd? Är de i korrekt ordning?

Och hur är det med Morgonmusik som ska ta över klockan 06.06, är längden verkligen 47,40 minuter och är låtarna i playlistan ok?

Ur högtalarna brassar gratismusiken Nattklassiskt fortfarande på, men i studion på andra sidan glasväggen slår journalisten Mikael Schulman sig redan ner, det blir lite morgonchat med Hellman över mikrofonen, ”efter det här far jag på loma” säger Schulman, samtidigt som Hellman justerar och fixar.

Och så! Prick klockan 06.00,00 slår autoplayern över till live, ”grupperna” (som det heter på Yleteknikslang) kopplas över till Hellmans studio, ja, nu är kommandot helt i hans fingrar, han avgör om vi får höra Schulmans stämma eller inte, han måste bara dra upp nivån på Schulmans mikrofon, och han måste göra det precis just nu… och det gör han, studiolampan tänds, den lyser röd!

”God morgon från Radio Vega, dagens första nyhetsöversikt”

Polisen misstänker att det förekommer medvetna försök att piska upp etniskt hat … Grekiska parlamentet har diskuterat stödpaketet hela natten… enstaka regnskurar.

Hellman följer med den skrivna nyhetstexten på sin skärm, samtidigt som fingrarna är redo att ta in det bandade inslaget om sociala medier, och som en tyst överenskommelse – det kallas väl rutin – jobbar herrarna sig igenom morgonens första livesändning och prick, och jag menar prick, klockan 06.06,00 slår Schulman ut med handen mot glasfönstret, Hellman kontrar med ett tryck, en snabb avslutande signatur ljuder, gruppen hoppar till autoplayern där Morgonmusik, och Nick Lowe, väntar.

Andhämtning för Hellman, alltså.

”Puh, nu har dagen kommit igång” säger Hellman nöjt.

För det är något speciellt med live.

”Live ger adrenalin. Varenda gång. När grupperna kommer till mig, signaturen kör igång, micken dras upp, då ska fan ingen komma in hit, jag vet att jag har cirka två minuter tid att få balansen och rytmen rätt. Om det stapplar från början vet jag att det blir en tung sändning oberoende av vad jag gör.”

För att kunna göra sitt jobb måste Yles tekniker behärska program som RadioMan, Eq, och Onair, och ha en känsla för ljud och precision, förstå mikrofonens dynamik. Och det är där skillnaden till när journalister ”självkör” kan komma fram.

”Behovet av tekniskt kunniga personer bara ökar. Att till exempel sköta en webbstudio där man till exempel kan göra live stream med både radio och tv kräver förbannat mycket kunskap. En journalist ska inte använda sin tid till det här. Det blir bäst om vi alla gör det som vi är bäst på.”

Och morgonen rullar vidare. Genom Morgonandakt till nyhetssändning klockan 07.00 med Lena Bergman, och som för att bevisa att teknikerna behövs har ödet arrangerat att ett bandat inslag har ett eko – ett fasfel – som Hellman i sista stund hinner fixa till.

”Det hade låtit för jävligt i sändning”, konstaterar han.

När Yle Sporten rapporterar in live från Kristinestad är ljudet heltaskigt. Hellman drar snabbt upp volymen så mycket han kan i den här ändan, men det blir långt ifrån bra. Antagligen är fel mikrofon påkopplad …

”… för att det inte finns en tekniker där i studion”, småler Hellman.

Det kallas yrkesstolthet.

På Yle heter yrket i dag medietekniker, inte ljudtekniker så som tidigare. Man ska alltså även behärska bild och allt där omkring. Det i sin tur ställer allt större krav på anpassning.

”Det är det jag trivs med, att få vara med och utveckla och förnya. Samtidigt tycker jag man hellre ska satsa på grävande journalistik än dyra högtalare här i studion”, säger Hellman med en avmätt gest mot prylarna i taket.

Men just förändringskraven kan skapa en klyfta mellan äldre och yngre tekniker.

”Tekniskt sett kan jag kanske mer än några av de äldre, men de ser och hör saker jag missar, och har en otrolig känsla för rytm. Så jag har en stor respekt för dem”, säger Hellman som själv är 36 år gammal.

Det blir mera nyheter klockan åtta, nio, tio, en rökpaus här, kanske en kopp kaffe där, men ansvaret ligger hela tiden här i N3.

”Det är ett stort pussel att få en kanal att rulla.”

Samtidigt handlar det inte bara om ett tekniskt pussel. Det är också ett mänskligt.

”Journalisterna och inbjudna gäster ska känna sig trygga i studion, framför kameran och mikrofonen – det är mitt jobb.”

Utanför studion är det redan fart och fläng, otaliga skärmar skriker ut sina nyheter, det finns ingenting som vittnar om lugnet och ödsligheten klockan halv sex i morse, och när klockan närmar sig tolv tittar västnylänningen Johan Hellman redan drömmande ut genom dubbelfönstret, ser solen gassa på, och tänker högt:

”Nu ska jag hem och sova en timme, sedan plocka upp barnen, sen till ut till landet, det ska bli bastu och simning…”

Foto: Ansvar. Det är journalisterna som hörs i etern, men vem ser till att journalisterna faktiskt hörs? Svar: medieteknikerna. Den här morgonen styr Johan Hellman i Yles studio N3.