Yle sviker sitt public service-uppdrag

Det ska sägas direkt: jag talar helt klart i egen sak här. Jag började som stringer för Yle i Nairobi för åtta år sedan, och när jag åkte hem fyra år ­senare grundade Yle en permanent stationering i Kenya. Många frågade om jag inte kände mig bitter över att den grundades när jag åkte, men jag såg det tvärtom som mitt arv och var väldigt stolt.

Men nu försvinner Finlands enda Afrikakorrespondent, till förmån för en USA-korrespondent till. Hårdare bevakning av ett land som bevakas varje sekund av en hel hop journalister i så gott som alla mediehus i Finland och också resten av världen.

Det är absolut viktigt att bevaka USA ordentligt i dessa tider, och det är också kommersiellt lönsamt. USA intresserar publiken väldigt mycket och det finländska folket har självklart all rätt till högklassig USA-rapportering från Yle.

Samtidigt hör det till Yles public service-uppdrag att också bevaka det som inte är kommersiellt lönsamt och som icke-skattefinansierade medier inte har råd eller möjlighet att bevaka – som Afrika. Det är en skam att Yle lägger ner Nairobikontoret.

Yle har lovat att man ska bevaka det globala syd noga – från Böle. Att det ska lyckas bra är ungefär lika trovärdigt som att Sanna Marin på Tony Blair-Institute kan tjäna sina väljare bättre än i riksdagen. Betydligt mer trovärdigt hade det varit att säga att man satsar hårdare på att öka USA-bevakningen från desken i Böle medan Afrikakorren fått stanna. Eller att man hade placerat den andra Amerika­korrespondenten i Latinamerika.

I en orolig värld saknar allt fler mediekonsumenter förklarande journalistik som sätter saker i ett bredare sammanhang, tar ett steg tillbaka, förklarar och reflekterar. Det ser man till exempel i att analyser ofta läses mycket flitigt.

För att förstå världen måste man vara på plats och leva i vardagen. Jag försöker bevaka Afrika så gott det går från Finland och vårda mina kontakter där. Men ju längre tid som går utan att jag ens satt min fot på kontinenten, ­desto sämre koll har jag på vad folk där pratar om, vad som berör dem och hur de ser på världen. Det är extremt värdefull information, som man inte kan få om man bara idkar fallskärmsjournalistik. Vi kan bara hoppas att det finns någon på kontinenten som kan ta sig an ett stringer­uppdrag för Yle.

Också andra nordiska public service-bolag har det tufft. SVT är mitt i stora nedskärningar som kräver omställningar och också där har man utökat antalet USA-korrespondenter från en till två, och de har dessutom ett stringerteam i Latinamerika. På SVT fick Afrikakorrespondenten tack och lov ännu stanna.