Papperstidningen är död – länge leve tidningen?

En fråga som alla redaktioner febrilt söker svar på år efter år är: hur ska vi locka en ung publik?

Journalisttanter och -farbröder står på huvudet i Tiktok-videor i desperata försök att hitta lösningen på denna ekvation där x inte verkar ha något värde.

Men tänk om vi går över ån efter vatten? Efter en lång tid av informationsöverflöd där algoritmerna bestämt vad vi läser och ser så verkar allt fler längta efter kuraterat innehåll. Blir en motreaktion mot algoritmerna tidningens räddning?

Ett par fräscha exempel finns i Afrika. Det tanzaniska oberoende mediet Pambazuko publicerade i december sitt 100:e nummer och har på bara två år lyckats få 25 000 personer att prenumerera på en pdf som skickas ut på Whatsapp. Det är som en papperstidning men i din telefon. Inte som en e-tidning, utan designad just för att läsas på telefonens skärm. Hur gamla läsarna är vet jag inte, men med tanke på att hälften av Tanzanias befolkning är under 18 år och de yngre tenderar ha bättre koll på teknik så gissar jag på relativt unga.

En av mina favorittidningar, om man nu kan kalla det så, följer samma format. Sydafrikanska The Continent kommer ut en gång i veckan och jag får den som pdf till min telefon. Välpaketerat, informativt och inte utvalt just för mig, utan utvalt för att det är viktigt. Enligt deras läsarundersökning förra året var hälften av dem som läste under 44, och en fjärdedel under 35.

Jag får ångest av tanken på att nyhetswebbplatserna bara skulle ge mig mer av samma som jag redan läser. Jag vill bli erbjuden också sådant jag kanske inte skulle läsa, eller inte visste att jag borde läsa. Framför allt vill jag att alla andra också ska bli erbjudna det.

Snackisen under årets början i mediebranschen har varit nykomlingen Uusi juttu. Också där går man tillbaka till grunden. Bara det mest relevanta, få artiklar per dag och ordentlig fördjupning är ledorden. Inga klickrubriker – istället den stora bilden och kontexten.

Efter att ha läst Uusi juttu en dryg vecka tycker jag att den ännu söker sin form, men åtminstone tanken bakom är den väg jag tror journalistiken behöver hitta in på. Igen.

När allt fler journalistiska beslut fattas enligt vad man förväntar sig att folk ska klicka på istället för vad som är viktigt för människor att veta har något gått snett. Kanske journalistiken behöver uppfinna hjulet på nytt? I januari sade Yle-profilen Marjo Rein upp sig, enligt en text på Facebook eftersom hon var besviken på att Yle låter sitt flaggskepp – halv nians nyheter – förfalla. Man har offrat bildberättandet på ”selfiejournalistikens” altare.

Jag hoppas att ledorden för 2025 (eller kanske blir det först 2026) ska vara kuraterat innehåll à la papperstidning och en insikt om att styrkan i TV-nyheterna är väl genomarbetade reportage där bilderna får tala. Kanske vi någonstans där hittar svaret på vad den yngre publiken vill ha.