En journalist med trubbiga armbågar

I slutet av augusti i år riktades strålkastarna plötsligt mot Åland. Det här eftersom Svenska riksdagsgruppen bestämt sig för att hålla sitt sommarmöte på fredens öar. Som bekant sammanföll detta med turbulens inom regeringen där SFP föreföll som den mest osäkra pusselbiten i det fortsatta samarbetet. Sommarmötets presskonferens var därför, och det känns som en underdrift, mer intressant än vanligt och därmed välbesökt.

Oroa er inte, jag ska inte skriva om partiordförande Anna-Maja Henrikssons besked, det är ”old news”. Nej, jag ska berätta om något med betydligt lägre allmänintresse, nämligen om hur presskonferensen kändes för mig.

Jag var bland de första på plats, sisådär sju minuter innan det skulle börja. Jag brukar alltid försöka vara i god tid. För mig är det en hederssak att inte komma för sent och att alltid ringa upp prick det klockslag som avtalats om för en intervju. Det kan möjligtvis vara ett sätt att försöka kompensera för den slarver jag är privat. Jag tyckte dock det var lite konstigt att vi var så få journalister på plats, men i efterhand insåg jag att det var jag som var orutinerad och möjligen oinformerad – det dröjde nästan en timme innan presskonferensen faktiskt drog igång.

Att jag var så tidig gjorde i alla fall att jag fick en bra plats, lite till höger om mitten framför podiet. Men då journalisterna och fotograferna sakta blev allt fler och började trängas flyttade jag snällt på mig. Till sist stod jag till vänster om en vägg och jag insåg att ifall det här var något jag skulle behöva göra till vardags så skulle mina armbågar behöva vässas rejält.

Min vardag på Åland ser så annorlunda ut så att jag nästan känner mig bortskämd. 

Felicia Bredenberg

Jag beundrar de journalister som följer politikerna land och rike runt. Journalisterna som behöver kämpa för att få tillgång till politikerna och som lyckas få fram just sina frågor i ett hav av konkurrenter. Min vardag på Åland ser så annorlunda ut så att jag nästan känner mig bortskämd.

Det lilla samhället med den stora närheten till politikerna har verkligen sina negativa sidor, men just där och då, framför Anna-Maja Henriksson i ett rum fullt av kameror, så tänkte jag på allt det som är bra.

De åländska politikernas presskonferenser närvaras oftast av tre journalister som vanligtvis får tid att i lugn och ro ställa alla tänkbara frågor. Jag har direktnummer till alla medlemmar i landskapsregeringen och ledamöter i lagtinget och behöver inte förhandla med någon assistent eller medarbetare för att få en intervju.

Mina armbågar kan därför fortsätta att vara lite trubbiga. Och det är ganska skönt.