Efter ett riksdagsval hade Sannfinländarna fått in en ny man i granitborgen och det föll på min lott att intervjua karln. Han berättade om alla anmälningar han skulle göra ifall jag inte höll mig till ”sanningen” och vägrade sedan svara på mina frågor om tidigare tveksamma uttalanden.
När jag skrev texten var jag påverkad av hans hotfulla beteende.
En annan politiker ställde en gång frågan ”What the fuck?” till mig efter en publicering. Samma person attackerade mig nyligen för en rubrik som var korrekt men som hen såg som barnslig innan hen också gick till angrepp på min person.
Det låter kanske sjukt, men det här är sådant jag lärt mig leva med.
Kanske dessa meddelanden borde publiceras någon gång, för att korrigera väljarnas uppfattning. Politiker kan vara aggressiva, otrevliga och hotfulla men när kameran rullar ler de som i en Pepsodentreklam. Ibland undrar jag om dessa personer borde ha blivit skådespelare?
Personligen uppskattar jag de politiker som är sura och tvära hela tiden, också i direktsändning. Då vet man var man har dem.
Sådana tråkmånsar säger samma sak oberoende av om kameran går eller inte. De kanske föraktar oss journalister, men de gör det hela tiden.
Den andra sortens politiker är duktigare på att utnyttja oss. De smeker medhårs när de har nytta av att synas, annars gör de sig gärna otillgängliga. Som journalist är jag ändå beroende av ha kontakt med dem. Det här är orsaken till att jag inte berättat om påhoppen – åtminstone inte ännu.
I USA har Donald Trump visat sitt journalistförakt genom att peka ut vissa journalister som ”lögnare”. Här hemma visade minister Wille Rydman (Sannf.) upp liknade beteende då han i somras kritiserade journalisterna som grävt fram uppgifter om hans dragning till unga flickor.
Det vi ser är ett förakt mot oss som jobbar för traditionella medier: tidningar, radio och teve som följer opinionsnämnden regler. Vi har koll på fakta, vi citerar korrekt och vi rättar när vi gjort fel.
Men vi har inte längre informationsmonopol och är därför mer beroende av vissa politiker än vad de är av oss.
De digitala kanalerna finns där i form av Youtube, X och Facebook och där kan politikerna få ut sitt budskap till påhejare som sällan ids granska sanningshalten i det de säger.
Vi från de traditionella medierna försöker också få uppmärksamhet för vårt innehåll, men det är en kamp i motvind. Det är därför vi jobbar med sylvassa rubriker och inkastare som suger in tittarna. Skillnaden är att vi måste ha täckning för våra rubriker.
